Steg för steg för steg

I lördags avslutade belgaren Stefaan Engels sitt år med ett maratonlopp om dagen, vilket jag fick veta från en vän och bloggläsare som säger att han själv skulle vara stolt över att genomföra ett enda maratonlopp, nästan oavsett tid. Jag har själv sprungit tre stycken med för en amatör hyggliga tider (3:42 som bäst, 3:30 är det stora målet) och är naturligtvis inte i närheten av Engels form, men samtidigt känner jag mig inte alldeles för långt ifrån honom.

Låt mig förklara. Steget från att sitta i soffan till att genomföra ett maratonlopp på säg fyra timmar är väldigt långt. Att ta sig till en form där man kan springa på hög kapacitet i fyra timmar kräver massvis med arbete. Om man inte har gjort något liknande har man ingen aning om vad det innebär. Jag vet att det finns några halvmaratonlöpare bland mina läsare så låt mig understryka: ett halvmaraton är tufft, men det är en fikapaus med kaffe och vetelängd jämfört med ett maraton.

Jag försöker inte verka hårdare än jag är; tvärtom brukar jag bestämt hävda att det inte är något speciellt. Om man är frisk, inte alldeles för överviktig och under sisådär femtio så kan man träna sig till ett fyratimmarsmaraton. Det är ingen gåva. Det är disciplin.

Hur långt är då steget mellan att springa ett maraton och att springa ett om dagen i ett år? Jag tror att det är kortare än så. Rentav mycket kortare. Man tål och klarar mycket mer än man tror. Har man gjort ett maraton kan man göra ett till. Och ett till. Och ett till.

Skulle jag någonsin kunna springa ett maraton om dagen i ett år? Inte om jag vore tvungen att snitta fyra timmar som Engels gjorde. Men om jag hade vanlig tävlingstid på mig - det brukar vara sex timmar - så tror jag inte bara att det vore möjligt, utan att jag skulle kunna klara det nu. Ge mig en månad på mig att förbereda mig så gör jag det.

Mycket kan gå åt helvete. Man kan skada sig så illa att det är omöjligt att fortsätta och även om man undgår det så är det bäst man vänjer sig vid att springa genom smärtan. Man kan bli så sjuk att det inte går att förflytta sig 42 kilometer på sex timmar och även om man undgår det så är det bäst att man vänjer sig vid att springa förkyld och illamående och skakig och het och kall och eländig. Och man kan helt enkelt ge upp. Det skulle behövas en rätt ordentlig belöning i slutet på det där året för att jag skulle få för mig att ge mig på projektet till att börja med, men om jag hade anledning och höll mig någorlunda hel så tror jag faktiskt att jag skulle klara det.

Så medan Engels har gjort något riktigt häftigt så är det inte alls så extremt som man kan tro. 365 maratonlopp med dygnsvila emellan är inte 365 gånger jobbigare än ett. Nej, en tiodubbel ironman eller Badwater Quad, det är grejer det. Där har du saker jag aldrig kommer att gå i närheten av.