Ballar av gjutjärn respektive bomull

Häromsistens berättade en arbetskamrat för mig att när han gick i lågstadiet brukade en av hans klasskamrater stå framför klassen och läsa upp berättelser han hade skrivit. Arbetskamraten i fråga tyckte att detta var riktigt modigt gjort, för tänk hur oerhört den killen kunde ha blivit dissad. Men han stod där och läste och alla lyssnade och tyckte att det var bra.

När jag själv gick i lågstadiet gjorde jag samma sak, men det var inte förrän jag hade det här samtalet som jag insåg att det faktiskt var rätt modigt. Då kändes det inte som något särskilt. Jag var ju bra på att skriva. Det var så världen var beskaffad. Henrik var bra på fotboll, Mikael var stark, Malin var musikalisk, och jag kunde skriva. Inget konstigt med det. Jag ägde det klassrummet när jag stod och läste min senaste historia.

Att göra något liknande i dag vore däremot helt vansinnigt modigt. Blotta tanken på det får gonaderna mina att mjukna. Jag minns att jag hade börjat hata det redan i högstadiet. Jag lät inte ens andra läsa upp mina alster om jag kunde undvika det, men det var inte för att jag var rädd utan för att jag vid det laget hade börjat skaffa mig de första tecknen på de pretentiösa drag som jag senare skulle bära som ett emblem i pannan. Det jag skrev var till för att läsas, inte höras.

Men i dag är jag rädd. Livrädd, faktiskt, och jag undrar varför. Jag har låtit enstaka människor läsa mina verk och jag är verkligen inte rädd för negativ feedback; tvärtom instruerar jag mycket bestämt alla mina läsare att för helvete säga att det är skit om det är skit, och även om jag aldrig har fått höra att det är just skit så har jag fått höra negativa saker, och varenda gång tyckte jag att det var fantastiskt. Dels betyder den negativa kritiken att man kan lita på den positiva (om man bara får positiv kritik beror det troligen på att kritikern i fråga inte vill såra en) och dels så är det negativ kritik man behöver höra för att bli bättre.

Så även om alla former av konst handlar om att öppna bröstkorgen och låta hela världens befolkning bedöma ens hjärta så är det inte det jag har problem med, och jag kan inte begripa vad mitt problem är. När jag startade den här bloggen var en av tankarna att jag då och då kunde lägga upp en novell här och förhoppningsvis få lite vettig feedback, men nu är den fem månader gammal och jag har lagt upp exakt noll. Jag vågar helt enkelt inte, trots att jag har vågat lägga upp kortare historier på författarforum och liknande.

Jag tror att det är min attityd till skrivande som har förändrats. Förr i tiden skrev jag bara för att det var roligt, och om det jag skrev var fullständigt ointressant för alla utom mig - vem bryr sig? Nu sitter det en demon på min axel som tjattrar att varenda ord måste vara publicerbart, annars slösar jag bort min tid. Det kanske är därför som jag inte vågar exponera mitt skrivande (av skönlitteratur; sånt här generellt struntprat har jag som synes inga problem med); enstaka bitar negativ feedback är en sak, men att bli utdömd av ett tvärsnitt av befolkningen är något helt annat. Ändå måste man förr eller senare ta det steget om man vill veta om orden är publicerbara eller inte.

Hur det än är med detta så hade jag en gång i tiden ballar av gjutjärn och i dag är de av bomull. Man hade kanske önskat att utveckligen gått i motsatt riktning.