Vem vill vara berömd?

Skådespelaren Michael Nyqvist, som jag har för vana att förväxla med Per Morberg, sa nyligen att han inte kände en enda skådespelare som hade en lycklig barndom. Jag är glad att han sa det så att jag slapp, för det är något jag har undrat över ett tag, och inte bara vad gäller skådespelare utan kändisar i allmänhet.

Hur många hemska historier har vi inte hört från diverse berömdheter i de mest skilda fält? Författare verkar hyggligt förskonade (där är standardbakgrunden i stället att knappt spritmyndig ha haft jobb som allt från ICA-expedit till yrkesmördare) och politiker är väl för tråkiga för att ha ett uppseendeväckande förflutet, men alla de andra tycks ha drabbats av all världens ondska en bra stund innan de blev byxmyndiga.

Egentligen är det inte så konstigt, för vilken frisk människa vill vara känd? Pengar, ja, uppskattning, ja, beröm, ja, jag fattar alla de här sakerna. Jag är ju en journalistutbildad författardrömmande bloggare vars stora personliga problem är att han får för få bloggkommentarer; om jag kallade mig något annat än uppmärksamhetsknarkare skulle näsan min växa en halv aln.

Däremot har jag inget som helst intresse av att ha ett ansikte som folk känner igen på gatan, ett namn vars närvaro på löpsedlar säljer lösnummer, eller ett liv vars fundamentalt ointressanta detaljer väcker intresse hos människor som inte känner mig. I denna tid när kändisskap står högt upp på listan över livsmål ställer jag mig frågan vilka de här människorna är som tycker att det ovanstående låter lite småmysigt. Avsaknad av privatliv, ljugande skvallertidningar, främlingar som har åsikter om ens kärleksliv och semestrande och alkoholvanor... vem tar frivilligt på sig denna förbannelse?

Den som får ut något av det, förstås. Vad kan det vara? Jo, kärlek man inte behöver återgälda. Vem vill ha det? Den som inte fått kärlek tidigare. Den som växte upp oälskad, misshandlad och ensam. Kort sagt, den som har den typiska kändisbakgrunden. Nu står han på röda mattan och ser hundratals människor trängas och slåss för att få en enda glimt av honom. De älskar honom, och han behöver inte älska tillbaka. Han dricker deras jubel och blir inte skyldig dem någonting.

Det var så han lärde sig att världen fungerade när han var liten, och nu har han lyckats ta sig till en plats i livet där han befinner sig på andra sidan och får kärlek i stället för att ge den till någon som struntar i honom eller inte ens finns. Sunt är det inte, men det är det som driver människor att försätta sig i en situation där varenda kotte och hans inavlade kusin anser sig ha rätt att kommentera deras julgransprydnader.