På sista tiden har jag funderat på självmord, och när jag läser den meningen inser jag att den ger helt fel intryck, så låt mig göra klart att jag inte har funderat på att begå självmord. Mitt liv äger alldeles för hårt för det. Däremot har jag tänkt en del på självmord och därtill hörande frågor.
Jag har tidigare skrivit om att jag anser att livsuppehållande åtgärder inte alltid är av godo, men det är en rätt stor klyfta mellan att inte anstränga sig halvvägs till graven för att ge någon tre veckor av meningslöst liv och att tillåta - eller hjälpa - någon att begå självmord.
Ta ett fall som Dax Cowart. Sönderbränd i en olycka bad han mannen som hittade honom om en pistol så han kunde skjuta sig. Sedan tillbringade han över ett år med att få smärtsam behandling som han inte ville ha och bad ständigt och konsekvent om att få dö. Borde mannen som hittade honom ha gett honom pistolen? Nej. Ingen är vid sina sinnens fulla bruk när de precis drabbats av åttioprocentiga brännskador och ingen närvarande var kapabel att bedöma hur hans framtid såg ut. När han kommit över den första chocken och fått tid på sig att fatta vad som hänt, då var det läge att lyssna på honom. När han till slut släpptes ut försökte han begå självmord men misslyckades.
Om man inte har något slags religiös koppling till konceptet liv och betraktar det som heligt över allting annat i evighet amen, så kan jag inte se varför man inte skulle vilja ge Cowart dödshjälp. Men så tittar jag på hur hans liv ser ut i dag. Han är advokat och reser runt och håller föredrag om medicinsk etik. Han har givetvis haft chanser att begå självmord, men inte tagit dem. Han hävdar fortfarande att han borde ha fått välja döden, trots att han nu är - säger han själv - mycket nöjd med att han lever.
Vad spelar det för roll i den här frågan? Betyder hans nuvarande lycka att det var rätt att tvinga honom att leva? Om det där första självmordsförsöket hade lyckats, hade det då betytt att det var fel att vägra honom dödshjälp? Det är naturligtvis absurt; det moraliska värdet kan inte bero på huruvida han senare lyckas eller misslyckas när han försöker ta sitt liv. Det enda man kan se på är hans situation, hans prognos, hans kompetens (han förklarades kompetent av två psykiatrer) och hans egna önskemål. När man har tillbringat ett år med att vilja dö, då måste man få dö.
Om du inte håller med, var går gränsen? Finns det en gräns? Vad säger vi om någon som paret Coumbias, där den sjuke maken vill dö och hans friska hustru vill följa honom i graven? De har nu arbetat i snart tre år på att få aktiv dödshjälp, en kamp som har fört dem till många olika länder på jakt efter ett som ger dem den hjälp de är ute efter. Spelar det någon roll att hustrun inte har några medicinska problem utan bara vill dö?
Om de inte räcker, vad sägs om Ramon Sampedro, som vid tjugosex års ålder blev förlamad från nacken och neråt och under de följande tjugonio åren kämpade för att få lov att dö, tills en vän till slut gav honom en dödlig dos gift? När borde han ha fått välja döden? Efter ett år? Efter fem? Efter femton? Hur lång tid behöver han på sig för att säkert veta att han inte längre vill leva i en kropp som inte lyder honom och aldrig kommer att göra det?
Normalt innehåller mina inlägg en tvärsäker deklaration om vad som är rätt och fel. Det här inlägget gör inte det, för jag kan inte sätta ut en gräns. Det enda jag vet är att jag tycker att Dax Cowart borde ha fått dö så smärtfritt som möjligt, och att hans hyggligt behagliga liv i dag inte kan få lov att spela någon roll, för då kan ingen någonsin få dödshjälp.
Som avslutning, tänk på detta: svenska läkare är förbjudna att uttala sig positivt om dödshjälp. Så öppen är den diskussionen här i ärans och hjältarnas land.
1 kommentar:
Hinner inte läsa artiklarna men tänker kommentera ändå. Har också funderat mkt på detta på sistone, delvis för att jag läste Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" härom veckan (om inte Janet hade lämnat den på planet hade du kunnat låna den). Det är så svårt. Argument som "livet är en gåva", "livet är heligt" osv sållar jag av uppenbara skäl bort, men det finns så många sidor av det. Vissa verkar tycka att själva önskan att dö är ett bevis på att man inte är vid sina sinnens fulla bruk, att man per definition är sjuk för att man vill dö och att de allra flesta som försökt begå självmord senare är tacksamma för att de räddats. Det sista vet jag faktiskt inte hur det ligger till med, men resten håller jag knappast med om. I synnerhet inte om man lider av sjukdom och/eller smärta, men inte annars heller. Om livet är mer tråkigt än kul, varför ska man då kämpa sig igenom det? För sina närståendes skull, tycker många, men ska man verkligen behöva lida sig igenom ett helt liv för någon annans skull?
Man kan inte veta hur man reagerar på en situation förrän man befinner sig i den och det är väl möjligt att jag skulle vilja fortsätta leva även om jag plötsligt befann mig i Ramon Sampedros situation, men under tiden skulle det kännas himla bra bara att veta att jag har ett val.
Skicka en kommentar