Jo, de är bra

Gårdagens inlägg hojtade efter en motpart, så här kommer den. Jag tror att en del av de högre betyg jag ger beror på att jag arbetar utifrån principen som Roger Ebert så snyggt gav uttryck för (parafraserat): om du frågar mig vad jag tyckte om Hellboy, så vill du inte veta hur jag tyckte att den var jämfört med Casablanca, du vill veta hur jag tyckte att den var jämfört med Raiders of the Lost Ark. Därför tycker jag till exempel att Con Air är en utmärkt film; den gör precis det den är ute efter att göra och man har roligt medan man ser den. Samtidigt skulle den naturligtvis aldrig dyka upp på någon lista över bra filmer, vare sig min eller någon annans (hoppas jag).

Över till filmerna.

The Postman. En film som är känd för att vara dålig och som jag ursprungligen såg för att jag kände för att se något riktigt korkat, dumt och uselt. Jag blev besviken. Den var inte alls lika dålig som sitt rykte och brutalt mycket bättre än sina trailers. Vad är det för fel på den här filmen? Visst, den är för lång. Visst, en del repliker är klumpigare än en pårökt oxe. Det är småsaker i jämförelse med felen hos många vitt och brett älskade filmer.

Titta i stället på filmens förtjänster. Den är en enda lång hyllning till civilisationen, och - get this - för en enda jävla gångs skull i världshistorien så är det inte soldater och krigare och förbannade mördare som är hjältarna, utan brevbärare. Vi kanske behöver militären (jag är skeptisk), men vilka är det som håller samhället igång? Jo, just brevbärare, sophämtare, sjuksköterskor, städare, människor som obesjungna ser till att imorgon fungerar ungefär lika bra som idag. Människor som märks som allra mest först när de försvinner och de vardagsfunktioner vi räknar med slutar att utföras.

The Postman är deras hyllning, och det borde vara nog för att åtminstone ge den status som okej film. Jag tycker att den är mer än så. Om inget annat så är den en av de bästa skildringarna av ett postapokalyptiskt samhälle, där vi ser hur det faktiskt skulle fungera i en tid efter civilisationens sammanbrott. Nej, det skulle inte vara som i Road Warrior. Människan bildar samhällen, och det stora genombrottet kommer när någon kommer på tanken att koppla ihop de här små samhällena. Då är vi på väg tillbaka.

Ishtar. En ännu mer hatad film än The Postman och en frekvent besökare på "sämsta filmerna någonsin"-listor. Dess titel är en punchline. Det är så vansinnigt oförtjänt att jag bara kan anta att det beror på en kollektiv psykos. Som dess regissör uttryckte det: "om alla som hatar Ishtar hade sett den hade jag varit rik".

Av någon anledning pratade nästan varenda recension av filmen om hur enormt den överskridit sin budget, vad nu det har med filmens kvalité att göra, och det ledde genom någon oklar logikkedja till att den stämplades som värdelös. Den blev ett skämt (Gary Larson drev med den i en skämtteckning och bad några år senare, när han faktiskt hade sett filmen och tyckt den var bra, om ursäkt) och föll ner i skitfilmsträsket där den har stannat sen dess.

Det tragiska här är att det är en riktigt rolig film. Inte en film som ändrar världen eller avhandlar djupare frågor, men en film som fick mig att skratta flera gånger och höll mig underhållen hela vägen igenom. Mer än så kräver jag inte av en lätt komedi.

Rocky V. Den klart mest underskattade filmen i Rockyserien, ogillad av precis alla utom undertecknad. Rocky var en riktigt, riktigt bra film. Efter Rocky II ("remake av Rocky I men han vinner i slutet, alltså strikt bättre"), Rocky III ("öööh... Mr T?") och Rocky IV ("USA mot Sovjet! Den modige lille amerikanen mot den ryske känslolöse roboten!") hittade de tillbaka till något slags Rockykänsla i den femte delen.

Rocky har blivit fattig igen och försöker återuppleva sina glansdagar genom att hjälpa en ung boxare som påminner om honom själv (tyvärr spelad av en väldigt dålig skådespelare, men man kan inte få allt). Han blir sviken och besviken, hans son blir sviken och besviken, och det hela slutar med att han visar vem det är som är på riktigt. Han är ingen stjärna, men han ger sig aldrig, vilket är precis hur han vann den seger han vann i första filmen.

Okej om man inte gillar Rockyserien alls, men om man gillade den första så förstår jag inte hur man kan hata den femte.