Okej, jag ska erkänna direkt: jag hoppades att det här inlägget skulle leda till en anstormning av kommentarer i stil med "lägg upp lägg upp lägg upp för vi vill läsa läsa läsa", men såvida inte definitionen av "anstormning" nyligen ändrats till "en enda" så skedde inte det. Däremot var det minst en person till som läste inlägget och hade något att säga om det, för honom stötte jag på i lördags på en fest av det trevligare slaget.
Han sa att han inte visste varför jag hade de här problemen, men han visste varför han själv skulle ha dem: för att läsarna skulle döma en som person utifrån det de fick läsa. Det resonemanget slog an en nerv hos mig. En vän till mig bad för ett bra tag sen om att få läsa något jag hade skrivit och jag skickade över ett halvdussin noveller, sånt som jag hade liggande på hårddisken. Han läste den alfabetiskt första, en historia som jag skrev för att jag kände för att prova att skriva en skräcknovell. Ingenting som förändrar världen, bara ett genreexperiment för mitt eget höga nöjes skull. När han hade läst den sa han i princip "Bra skrivet, men jag har läst den storyn hundra gånger innan", vilket är fullständigt sant. Det har jag också, och det visste jag medan jag skrev den. Och det var det första och sista han läste.
Det är problemet med första intryck: man får bara en chans och mottagaren lägger mycket mer signifikans i dem än avsändaren. Det finns säkert människor som tycker riktigt illa om mig för att de första gången träffade mig vid helt tillfälle, och på samma sätt är jag rädd för att ge folk helt fel uppfattning om mitt skriveri genom att ogenomtänkt ge dem fel grej att läsa från början.
Men efter att ha funderat på detta en smula kom jag fram till en briljant lösning: fuck it. Okej att det var exakt en person som uttryckte en önskan att läsa något jag hade skrivit och okej att jag kanske väljer fel sak, men så länge man har i alla fall ett fan ska man hålla fast vid det. Därför, without further adieu, här följer två kortnoveller jag i skrivande stund är nöjd med. Varning för PDF.
9 kommentarer:
Gillar båda dina noveller.
Som gammal rollspelsnörd har jag haft diskussionen i Messisasproblemet med mina kompisar hur många gånger som helst :) Tror dessutom att vi har varit väldigt nära att spela det ungefärliga scenariot som du bygger upp.
Lägg gärna upp fler noveller.
Gillar dem också.
De är ju inte direkt revolutionerande rent handlingsmässigt, men det säger ganska mycket om skrivspråket och detaljrikedomen när man vill fortsätta läsa fastän man kan gissa poängen nästan direkt från start.
Instämmer, lägg gärna upp fler.
Tyckte det var ett kul inslag att lägga upp skönlitterära texter. Läste båda. Var tanken att man skulle skriva vad man tyckte om dem?
Ja, det skulle jag uppskatta. Slit dem i stycken.
Som fullkomligt outbildad amatör är det här min helt personliga analys och det finns säkert nån regel eller flera som riktiga författare använder som går emot detta men som jag ser det är texter i olika grad kommunikation och underhållning. "Konstnärligt" skrivande ligger nånstans på skalan mellan faktaböcker(ren kommunikation) och deckare(ren underhållning).
Vad Messiasproblemet saknar tycker jag är en indikation om vad den försöker åstadkomma. Är det ren underhållning borde det nog hända mer rent dramaturgiskt än typ "fick besök från framtiden, the end" och om det finns ett budskap man ska ta till sig fattade jag nog inte riktigt vad det var(behöver ju inte vara ett problem, finns ju andra som läser som kanske fattar). Storyn, namnen, språket osv lämpar sig ju för nånting i stil med liftarens guide men det roliga där är ju just detaljrikedomen och den får inte riktigt komma till sin rätt på 3 sidor. Som intro till en bok hade det varit bra, som fristående novell tycker jag den har en del svaga punkter.
Mitt ansikte fick mig att tänka på Bukowski(antar du hört det förut) och där är ju kommunikationsbiten tydlig, novellen försöker få en att reflektera över utseende/skönhetsideal och lyckas med vad den försöker åstadkomma.
Själva språket är ju väldigt bra i båda men känns i Mitt ansikte lite avsnoppat ibland typ "Man gick in och sex timmar senare kom man ut med ett nytt ansikte, bättre än ens eget. Yngre. Vackrare. Men de behövde något att arbeta med. Ansikten." blir väldigt mycket kaka-på-kaka med ettordsmeningar och du skriver lite på läsarens näsa när du lägger in värderingar som "bättre än ens eget" och "vackrare" vilket blir konstigt när man fattar att berättarjaget inte egentligen tycker det.
Läser såklart gärna mer.
Jag hade väl lite samma problem som Thomas. Det känns som att Messiasproblemet är ett intro. Historien blir avhuggen och inte särskilt utvecklad. Skulle säkert ha mått bra av att vara längre.
Mitt ansikte är bra, och diskuterar fåfänga och jakt på skönhet på ett intressant sätt. Men det är något i de båda novellerna som liksom gör att de inte fungerar helt och hållet som fiktioner. Jag tror att det är jag upplever dem som att du har en bra idé, men att den inte riktigt överlever omvandlingen till skönlitteratur. Min upplevelse är att idéerna tar större plats än personerna i dina noveller. Mer fokus på karaktärer skulle jag uppskatta.
Du har en egen stil, som jag känner igen efter att ha läst texter av dig på andra ställen och här på bloggen. Jag tycker att det är bra, att man ser dig i texten, så att säga.
Läser också gärna fler texter.
Messiasproblemet lyckades ju med en sak mycket väl. Den lyckades med att väcka intresse, den kommunicerade det som filmregissörer brukar kalla för framåtrörelse. De flesta som läser den texten undrar nog vad som hände sedan.
Mitt ansikte tycker jag fungerar bättre som novell. När texten är slut så undrar man inte vad som hände sedan, utan är ett perspektivbyte rikare. Som vissa mensaner brukar säga: -Jag är helt unik och fullkomligt normal.
Det är intressant att ni alla tre tycker att Messiasproblemet känns som en liten bit av något längre. För mig känns den väldigt self-contained och avslutad, kanske för att den skrevs specifikt för att vara flash fiction. Vad tycker ni skulle hända? Killen skriver ju inte boken, så de andra karaktärerna finns inte.
Thomas: Jag hatar själv den sortens "regler". Borde nog skriva ett inlägg om skiten.
Nej, jag har inte jämförts med Bukowski (vad jag vet) innan, och jag har nog aldrig läst något av honom heller. Något särskilt du vill rekommendera?
Martin: Jo, det är just det jag är rädd för: en miljon idéer, inte förmågan att göra något av dem. Just i så här korta former blir det väl automatiskt så, eftersom man bara inte hinner med någon subtil karaktärsstudie, men det känns som jag har det problemet generellt.
Tack för kritiken, allihop. Det kommer nog mer vad det lider.
Läste hans mest kända novellsamling "South of No North" för en tio år sedan. Den var ok, inget jag skulle rekommendera. Ser fram emot inlägget om regler, eftersom jag inte fattade vilka regler du ogillade :>
Skicka en kommentar