Titeln på detta inlägg är en Joakim von Anka-replik från The Life and Times of Scrooge McDuck, antagligen den bästa ankserien någonsin som inte författats av Carl Barks. Joakim observerar här det märkliga faktum att fysikens lagar inte bara verkar vara specifikt konstruerade för att jävlas utan dessutom tycks förändras för att uppnå maximalt jävelskap.
Jag pratar inte bara om högnivåproblem som att evighetsmaskiner är omöjliga för att man aldrig kan vinna (inte ens gå runt), utan om betydligt mindre irritationsmoment som icke desto mindre påverkar vår vardag.
Föreställ dig till exempel att du har hackat tomat på en skärbräda av plast och nu ska fösa av bitarna ner i en salladsskål. Risken är överhängande att skärbrädan glider med och tomatbitarna knappt rör sig alls relativt den, och om du inte är uppmärksam kan du mycket väl skicka ner hela schabraket i köksgolvet där tomatbitarna ger sig av åt alla håll tillsammans med dina drömmar om en lätt ihoprörd sallad.
Föreställ dig nu i stället att du försöker flytta på en skärbräda endast med hjälp av adhesionen mellan skurna tomatbitar och dess plastyta. Föreställ dig att det är mycket viktigt att du klarar detta. Finns det en chans att lyckas? Helvete heller. Tomatbitarna kommer att uppleva samma skenbara friktion som två blöta isbitar som gnuggas mot varandra och med entusiasm fara av skärbrädan, varpå ditt besynnerliga projekt går om intet.
Varenda gång en dammsugarsladd hakar fast i en dörr. Varenda gång en tappad kniv lyckas landa med spetsen först. I korthet, varenda gång en situation kan utveckla sig åt två olika håll och oundvikligen drar sig åt det håll som orsakar högljudda fräsanden och dunkande pannådror, så att man blir tvungen att fråga sig varför man bara lyckas med sånt när det inte är meningen.
3 kommentarer:
Va?
Spontant tror jag att anledningen till att man lägger märke till att saker och ting inte går som det är tänkt är för att det existerar en invers: Varje gång någonting går som planerat så skänker man det inte en extra tanke.
Ytterligare tror jag att började man räkna allt som gick vägen och ställa upp det i en lista; vad som gick vägen kontra vad som inte gick vägen, så kommer den bra halvan av listan fort att utklassa den dåliga halvan.
Problemet ligger alltså i att mänskligheten är bortskämd och förväntar sig att allt alltid ska gå vägen - men det funkar ju inte, för om saker inte gick åt skogen med jämna mellanrum så skulle vi väl aldrig uppskatta dem bra bitarna?
Just a thought.
Det Marcus sa.
Skicka en kommentar