Spekulativ fiktion är inte alltid överlägsen

Jag har tidigare uttryckt min övertygelse om den spekulativa fiktionens överlägsenhet, men det är också sant att den inte alltid är det optimala valet. Då jag så sent som i morse läste ut en bok som utmärkt exemplifierar detta griper jag nu tillfället i akt och förklarar saken.

Boken i fråga heter The Boy in the Striped Pyjamas och handlar om Bruno, en tysk nioåring som till sitt stora förtret tvingas lämna sitt feta femvåningshus i Berlin och i stället flytta till ett trångt och trist trevåningshus nånstans långt ute på landet. Orsaken till detta är att hans far fått tjänsten som lägerkommendant för Auschwitz. Det är alltså ingen munter historia, det här. Bruno tar sig promenader längs lägerstängslet och blir sedermera vän med den jämnårige Schmuel, som bor på andra sidan.

Vid första anblicken kan boken tyckas vara ett typiskt exempel på nackdelarna med skenbart korrekt historisk fiktion. Handlingen bygger på att Bruno, som alltså är son till en högrankad nazitysk, är så dramatiskt okunnig om vad som pågår att han inte ens vet vad en jude är och inte heller huruvida han själv är en. För honom är människorna på andra sidan stängslet bara lite udda; de bor i stor trängsel och är likadant klädda allihop, i randiga pyjamasar. Schmuel verkar ha en något bättre uppfattning om vad Auschwitz är för något, men även han är märkligt okunnig för att vara intern i ett koncentrationsläger, nioåring eller ej. Boken (och filmen) har också fått en hel del kritik, bland annat för detta. Man kan alltså tycka att jag hellre hade sett bokens handling utspela sig i en fiktiv totalitär stat, kanske i framtiden, i ett påhittat förflutet eller någon form av parallellvärld.

Det gör jag inte. Vi ser handlingen genom Brunos ögon och berättelsens emotionella kraft är helt beroende av att vi förstår var han är men han inte gör det. Bruno är inte berättarjaget, men allt vi ser och hör tolkas genom Brunos hjärna. Vi begriper varför Schmuel är mager och gråhyad och har på sig samma smutsiga kläder varje dag medan det för Bruno bara är kuriositeter, och det är därför som historien blir så förbannat kuslig. Den effekten hade man aldrig kunnat uppnå utan att använda en verklig förlaga. Vår förkunskap är absolut nödvändig.

Där har vi med andra ord ett exempel på när min tes inte håller. De exemplen hör, hävdar jag bestämt, till undantagen, men de finns. Och i fall som The Boy in the Striped Pyjamas är de definitivt värda en näve felaktigheter.