Lägg dödsskulden rätt

I förra veckan dog en liten pojke i hjärnhinneinflammation efter att ha skickats hem från akuten åtta timmar tidigare. Detta är naturligtvis fruktansvärt tragiskt, något som ingen vill ska hända och något som vi i möjligaste mån ska förhindra. Det vi däremot inte bör göra är att reagera så som vi kollektivt alltid gör när något liknande händer. Då börjar det pratas om okunniga och oengagerade läkare, och föräldrar uppmanas att stå på sig och kräva.

Jag hoppas att den här händelsen utreds ordentligt och att det görs en bedömning om huruvida det var rimligt eller inte att skicka hem Neo med tanke på de symptom han visade upp. Jag saknar - liksom de allra flesta - kompetensen att göra den bedömningen. Det jag däremot vet är att akutmottagningar tar emot obegränsade mängder barn med feber och oroliga föräldrar, varav många har läst eller hört att de ska stå på sig och aldrig ge sig.

Om läkarna skulle testa varenda feberdrabbat barn för hjärnhinneinflammation och alla andra sjukdomar som kan orsaka symptomen så skulle... tja, ingenting, för det kan inte hända, för det är logistiskt helt omöjligt. Sjukvårdspersonalen är tvungen att sålla. Vi vill inte att de ska köra stora testbatteriet på varenda inkommen patient, för då har de inte tid med ens en tiondel av alla inkomna patienter.

Då och då får vi läsa om en patient i den öppna psykvården som begått självmord. Allt som oftast skrivs det att patienten har förvarnat om detta. Det som aldrig nämns är att det var tionde eller femtionde eller femhundrade gången som patienten sa att han skulle begå självmord, eller att personalen inom psykvården hör självmordshot efter självmordshot men väldigt sällan ser dem bli verklighet. Det är komplett omöjligt att ta vart och ett av dem på allvar. Återigen: vi vill inte att de ska göra det. Psykvården har ont nog om resurser som det är.

Om någon ska angripas för den här typen av händelser så är det inte - utom i de sällsynta fall då det verkligen var inkompetens som orsakade eländet - läkarna eller sjuksköterskorna som ska vara målet, utan politikerna som delar ut resurserna till vården, politikerna som stod bakom nittiotalets psykvårdsreform som skickade ut tusentals sjuka människor i samhället, politikerna som försätter våra vitklädda räddare i situationen att de måste välja mellan pest och kolera, och ibland förlora en patient på grund av det.