Plötsliga pengar

Som många andra svenskar har jag de senaste dagarna funderat en del på vad jag skulle göra om jag plötsligt hade 215 miljoner på banken, och tråkvettig som jag är har det i huvudsak rört sig om att betala mina skulder, hitta den tryggaste investeringen i solsystemet och tillbringa resten av livet med att träna, skriva och resa. Jag kan inte se mig själv göra en MC Hammer och skaffa en toalettstol av rent guld eller en Mike Tyson och börja föda upp brevduvor och köpa kräsna tigrar.

Skulle jag verkligen vara så vettig som jag tror? Jag föreställer mig att alla inbillar sig att om de någonsin får chansen att hundraprocentigt säkra sin finansiella framtid så ska de göra det svalt rationella och se till att förmögenheten förräntar sig så att de kan ha ett bekvämt liv tills hjärtat lägger av, och ändå är det så pass få som faktiskt gör det.

Det kan förstås bero på att de egenskaper som gör en kapabel att hantera en bisarrt stor förmögenhet är raka motsatsen till de egenskaper som gör en villig att köpa lotter. Lotterier är en skatt på dumhet. Det är den främsta orsaken till de riches-to-rags-historier som florerar om folk som Hammer och Tyson, liksom om lotterivinnare som nu lever i samma fattigdom som de kom ifrån.

Av samma anledning sägs det att familjeförmögenheter varar i tre generationer. Den första tjänar ihop den, den andra förvaltar den, den tredje slösar bort den. Patriarken som började med ingenting och slet ihop till ett IKEA, han fortsätter flyga turistklass för han har inte glömt vad pengar är värda. Hans barn har varit rika större delen av sina liv, men de uppfostrades av någon som arbetat hårt och förmodligen minns de också hur det var att inte ha pengar. Sen har vi barnbarnet, Paris Hilton-typen, som aldrig känt till något annat än att ha hur mycket pengar som helst. En ekonomisk flodvåg senare är familjen tillbaka där den började.

Vidare har vi förstås alla parasiter. Jag försöker tänka mig in i situationen att någon närstående - en av mina bröder, en god vän - plötsligt sitter på 200+ miljoner, och jag kan verkligen inte tänka mig att jag skulle dyka upp vid hans dörr med önskemål och krav och besvärligheter. Ändå händer det tydligen varenda storvinnare; folk från det förflutna dyker upp ur ingenstans och vill ha pengar. Den spontana frågan gäller förekomsten av skam i deras kroppar. Detta kanske beror på att jag inte har mycket större krav på livet än att träna, skriva och resa, vilket jag kan göra redan nu. Jag har svårt att tänka mig en bättre lotterivinst än Trisslottens femtiotusen-i-månaden-grej, men jag antar att det finns gott om folk som hellre tar 200 friska mille, och det är väl också de som angriper plötsligt rika avlägset bekanta.

Jag växte upp under behagliga men hyggligt blygsamma omständigheter (jämfört med andra stenrika vitingar, alltså, inte jämfört med världssnittet). Jag vet pengars värde även om mina föräldrar inte lyckades lära mig att respektera dem. Dessutom har jag tillräckligt med ekonomisk och matematisk visdom för att veta att lotterier är ett dåligt drag i livets spel (i allmänna termer; jag funderar på ett inlägg om detta). Detta gör att jag efter att ha rannsakat min hjärterot faktiskt fortfarande tror att jag skulle göra det klipska om jag hittade 215 miljoner i bakfickan.

Visst, mitt liv skulle förändras. Men den där guldtoaletten och brevduveuppfödningen, de skulle nog förbli högst teoretiska.