En av de genomgående egenskaperna hos fiktion är förutsägbarhet. Visst, vi tror gärna att det vi ser eller läser är spännande och att vi inte har en aning om vad som ska hända härnäst, men vi vet mycket väl att Schwarzenegger kommer att skjuta skiten ur skurkarna, att Sherlock Holmes kommer att lösa mordgåtan och att Luke Skywalker kommer att spränga Dödsstjärnan. Det vore en överraskning om hans X-Wing sköts ner precis i början av attacken, basen på Yavin blåstes till vad det nu finns för helvete i en galax långt långt borta och upproret dog ut. Den filmen hade nog inte slagit något vidare med det slutet.
I de fall där vi verkligen blir överraskade av ett slut har berättelsen tidigare gjort klart att vi ska förvänta oss något oförutsägbart. Man håller sig borta från klichéer och gamla traditioner, och därmed informerar man läsaren om att det här inte är ett vanligt hjärnuppmjukningsverk. I de flesta fall är läsaren hur som helst varnad från början och vet mycket väl att det är något highbrow han sänker ner sig i.
Författarens grundproblem är därmed att han på något sätt måste få berättelsen att verka oförutsägbar samtidigt som den i möjligaste mån är förutsägbar. Detaljerna måste skifta och överraska medan den stora bilden troget följer mönstret. Luke Skywalker hör Obi-Wans röst under den sista attacken. Sherlock Holmes håller sin slutsats för sig själv tills det är dags för det stora avslöjandet, och vi ser hans äventyr genom den dummare Watsons ögon. Schwarzenegger mördar sina sista motståndare på klart okonventionella sätt. Vi vill inte veta exakt vad som ska hända, men gärna ungefär.
Det är därför lustigt att vi inom ett annat område vill ha det precis tvärtom. Jag pratar om sport. För mig som ickesportfan är det egalt vem som vinner och förlorar; när jag tittar på sport är det för att det är coolt att se människor som är bra på det de gör, särskilt om det är något som jag inte kan göra alls. För människor som faktiskt gillar sport hänger allt på resultatet, och det är oförutsägbart. Vi vet att vi kommer att få se folk som springer, hoppar, kastar och sparkar, men vi har inte en aning om hur bra det kommer att gå för dem. Inte ens när Veberöd möter Göteborg eller Vitryssland Sverige är utgången given på förhand. Märkliga saker händer.
Min sedvanliga förmåga att spinna teorier jag i alla fall själv finner övertygande faller här samman. Orsaken till att sporten ibland är så vansinnigt spännande - när det hänger på slutsekunderna i en sammandrabbning mellan de bästa i världen och alla våra hopp står till en liten grupp människor som är eliten i sitt gebit - är att den kan göra en besviken. Ibland förlorar favoritlaget. Ibland gör de en riktigt usel match. Om vi visste att de skulle vinna, bara inte exakt hur, skulle sporten vara grå och tråkig.
Så varför vill vi ha det på ett sätt i litteraturen och på ett annat sätt i sporten? Är det för att vi har vant oss vid att litteraturen är förutsägbar medan sporten alltid har varit vild och otämjd? Skulle vi i själva verket kunna älska en skönlitteratur som var lika oförutsägbar som sporten, men vi har lärt oss att vissa saker ska hända när vi öppnar en bok och andra ska hända när vi sätter oss framför en fotbollsmatch?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar