Kunglig konfekt

Hans Majestät Konungen Carl XVI Gustaf höll i dag sitt traditionella jultal, vilket är en utmärkt ursäkt för ett blogginlägg. Denne man och systemet han representerar är nämligen ett mycket bisarrt inslag i det Sverige jag annars älskar så mycket även om det råkat producera Jimmie Åkesson.

Jag antar att det inte är nödvändigt att slösa ord på att förklara varför det är mycket märkligt att i ett annars demokratiskt land ha en statschef som fötts till sin ställning. Att hans uppgifter enbart är ceremoniella är i mina ögon inte mycket till förmildrande omständighet, då det betyder att vi skulle kunna göra oss av med honom helt och hållet.

Annars är ju ett av de rojalistiska argumenten att vi utan kungen skulle behöva någon annan, lika dyr, till att göra det han gör. Tydligen sitter det hårt i många skallar att en stat måste ha en chef som faktiskt gör nånting och en chef som bara är en galjonsfigur. Sant, många stater har det så, men inte alla. USA verkar klara sig bra utan en låtsasboss vars enda uppgift är att klippa band och skaka händer. De har i stället för vana att skicka presidenten själv eller andra rediga högdjur när det är dags för den sortens aktiviteter och även om det finns en del man kan invända mot USA så är inte kungabristen att beskylla för det.

Även om man accepterar monarkins inneboende besynnerlighet så måste den svenska modellens idiosynkrasier orsaka ett och annat höjt ögonbryn. Vi pratar här om en familj som på grund av sitt blod:

1. Har immunitet mot brottsanklagelser

2. Får betalt med skattemedel oavsett om de gör något eller inte

3. Har annat lagskydd än andra medborgare

Men samtidigt:

1. Inte får uttrycka politiska åsikter

2. Saknar religionsfrihet

3. Inte får gifta sig med vem de vill

Kungafamiljen, som i teorin ska representera det svenska folket, är själva en spegelbild av oss. De rättigheter som vi håller för viktigast saknar de, och rättigheterna de har placerar dem permanent i en helt annan kategori än Olle Svensson.

När man påpekar det ovanstående, eller nöjer sig med att offentligt notera att den nuvarande tronsittaren inte är den skarpaste spaden i ladan, brukar den lokale rojalisten säga att han bryr sig föga om det där då kungafamiljen genom att marknadsföra Sverige skeppar hit otaliga miljarder av valfri valuta. Några bevis för det erbjuds aldrig utan det framförs som ett axiom.

Jag är inte så förtjust i axiom utanför matematiken. Jag vet att det vore knepigt att genomföra en kontrollerad dubbelblind studie av monarkins inverkan på Sverige, men vi kan jämföra oss med andra länder. Tyskland och Frankrike saknar kungafamiljer medan Storbritannien och Spanien håller sig med sådana, och om det finns någon större skillnad på deras utrikiska företagande så har den förbigått mig. USA har ingen kung, Thailand har en. Indien har ingen, Lesotho har en. Jag ser inte mönstret.

I själva verket gör kungen förmodligen ingen större skada, frånsett pengarna han subtraherar från statskassan, men jag behöver en rätt ordentlig näve bevis innan jag accepterar att en hög utländska potentater köper telefoner från Ericsson för att Carl XVI Gustaf visade nyllet i deras land.