Klara regler

Jag är inte den som glorifierar det förflutna, särskilt inte nu när framtiden är mindre än 36 timmar bort, men det tycks mig ibland som om gångna tider hade sina poänger bland all ojämlikhet och okunskap.

Något som har irriterat mig sen jag var för liten för att förstå vad det var som irriterade mig är att det finns regler som ingen berättar men som man absolut inte får lov att bryta. Varje grupp människor med fler medlemmar än två verkar utveckla ett socialt regelverk som till varje pris hålls hemligt såvida ingen bryter mot det. Då är delinkventen inte bara en obehaglig individ utan direkt efterbliven som inte själv räknade ut att han inte borde bete sig på det viset.

Låt mig ta ett osedvanligt konkret exempel. Jag spelar titt som tätt Betapet. När motståndaren där gör en rullning (använder alla sina bokstäver) är det tydligen kutym att gratulera. Jag hade naturligtvis lagt märke till att mina motståndare ofta gratulerade när jag rullade och jag gjorde det själv också när det var en rullning som berodde på skicklighet (rätt ofta är de enbart tur; jag gratulerar hellre för ett snyggt ord) men det var inte förrän en motståndare surade ur för att jag inte gratulerade som jag insåg att det fanns en regel om saken.

Jag försöker inte verka dummare än jag är, men jag undrar verkligen hur det är tänkt att man ska veta sånt. Seder och bruk finns inte nerskrivna någonstans utan man måste plocka upp dem genom osmos, och om man har otillräckligt permeabla membran blir man utskälld.

Det riktigt fascinerande är hastigheten. Grupper som Betapetspelare hinner inte existera mer än minus två minuter innan de utvecklat komplicerade, hemliga regelverk som endast miffon i världsklass drömmer om att bryta mot.

Det är här vi kommer in på det förflutnas få fördelar. De hade minst lika komplexa regler som vi, men i min erkända okunskap hävdar jag att de i alla fall var välkända. Om man inte fick vända ryggen mot ett kungligt porträtt så fick man vid Gud lära sig det på ett tidigt stadium. Om man måste bära pantalonger på salongerna så gjordes det tydligt.

Man hade sin plats. Man hade sin roll. Man visste vad som förväntades av en och vad som var förbjudet. Om man helt saknade rättigheter så var det i alla fall något man informerades om. Det är trist att det enda det användes till var att bredda sociala klyftor och hålla de uppnosiga arbetarna i gyttjan, för i övrigt låter det som en rätt hygglig situation för såna som jag.