Positiv patriotism

Jag älskar det här landet och det är trist att fler inte gör det så högljutt som möjligt. De som skriker högst om Sverige är människor som jag inte vill associeras med och som dessutom har en högst luddig uppfattning om vad som är typiskt svenskt. Det finns massor med vettiga anledningar att älska Sverige och jag är säker på att det är fler än jag som inser det, och därmed kommer vi in på det svenska lynnets stora defekt.

Vi är helt enkelt inte vidare bra på att hylla oss själva eller landet Sverige. Visst, vi hojtar gärna högt om enstaka svenskar - som inte är vi - som har nått framgång, helst internationellt. Vi är förtjusta i ABBA, Roxette och Ingvar Kamprad och det finns nog en och annan förtappad själ som är rätt stolt över Ace of Base också. Vi kan till och med yvas över svenska köttbullar, svenska ord som lånats till andra språk och svensk influens i EU, men det ligger inte för vår stam att prata alltför vitt och brett om hela landets fördelar och än mindre när det gäller oss själva. Med vissa undantag. Jag är till exempel fantastisk.

Detta är riktigt trist. Amerikaner kan oförblommerat och skamlöst säga "un-American" om sånt de hatar men när svenskar säger "osvensk" föregås det alltid av adverb som "uppfriskande" och jag tror aldrig jag har hört någon säga "osvensk" i negativ betydelse, trots att det här stället är den bästa fläcken på Jordens yta.

Kanske beror det på att vår historia de senaste två århundradena skulle bli en så dålig actionfilm. Inga krig, inga revolutioner, inga stora folkets ledare som karvat in sitt namn i historieböckerna. Det är lätt att resa en svulstig staty över en militär ledare; det är bara att sätta honom på en häst och ge honom ett svärd och det där myndiga pondusuttrycket i ansiktet. En monumental mustasch kan inte heller skada. Det är svårare att bygga ett monument till permittenttrafiken. Vare sig den var ett lysande eller mörkt kapitel i vår historia kan vi vara överens om att det är knepigt att måla en patriotisk fresk över den.

I stället behåller vi med glädje statyer av gamla kungar, sjunger glatt om fornstora dar då Sveriges namn ärat for över Jorden, och ignorerar att de där kungarna var expansionistiska, aggressiva diktatorer, att de mest hyllade av dem förde oprovocerade angreppskrig och att Sveriges namn inte var lika ärat som det var fruktat under de fornstora dagarna. Ingen hyllar längre vikingahövdingar som spred skräck över hela den kända världen, men de lika våldsamma kungarna behåller vi som vårt stolta arv. För att vi inte anser oss ha något annat.

Men det har vi. Problemet är att våra meriter är tråkiga. Det handlar om civilisation och jämlikhet och framsteg, och sånt får inte blodet att koka på samma sätt som kanonkulor och sablar. Samtidigt har vi kanske det här ödmjuka i oss, kanske finns det något kulturellt som gör att vi hellre talar väl om andra än om oss själva, och resultatet är att de enda svenska patrioterna är nationalister som älskar ett Sverige som bara finns i deras drömmar och dessutom märks det knappt eftersom de är så upptagna med att hata allt annat än Sverige.

Nej, fram för positiv patriotism. Älska Sverige, det här fantastiska stället vars undergång har förutspåtts varenda vecka sen 1932 och som fortfarande travar på, friskt och piggt och starkt. Älska det med en kärlek som inte innebär hat mot allt utanför våra gränser och allt som man förvirrat kan inbilla sig inte passar in. Det finns ett och annat gruskorn i maskineriet och kanske någon liten mask i äpplet, men maskinen snurrar vidare och äpplet är förbannat gott.