Dagens filmtips

Först och främst: om du inte har sett filmen Gone Baby Gone, sluta läsa nu. Jag menar det. Det är en av de bästa filmerna jag har sett på rätt länge, du vill se den, och du vill se den utan att ha läst det här inlägget. Så stäng fönstret, gå och se Gone Baby Gone och återkom.

På riktigt.

Så där, det var tillräckligt med chanser. Min första reaktion efter att ha sett Gone Baby Gone var att undra varför det är så sällsynt med filmer som den här. Till att börja med har den en bra mycket mer komplex intrig än det mesta vi matas med, och ändå är varenda lös tråd upplockad i slutet. Det är solklart vad som hände och det enda vi behöver göra är att tolka det.

Jag har tidigare skrivit om hur dåliga filmskurkar brukar vara. Av någon anledning har vi svårt att (eller vill kanske inte) acceptera fiktiva ondingar som är i närheten av realistiska. Svart och vitt och däremellan motorväg. I Gone Baby Gone finns inga skurkar. Det finns bara människor som gör det bästa de tror att de kan med sina liv. De gör fel ibland och rätt ibland och hamnar på olika sidor av konflikter. Ungefär som i verkligheten. Det här är något så sällsynt som en film där två personer på allvar kan ha olika åsikter om huruvida slutet var gott, vem som var hjälte och vem som var skurk. Mina regelbundna läsare lär inte ha svårt att gissa vilken sida jag befinner mig på (hint: situationsetik, inte regeletik) men jag slår vad om att en hög av er befinner sig på den andra.

Det händer naturligtvis ibland. Jag står på maskinernas sida i Matrix, till exempel. Men det är uppenbart att Matrix har ståndpunkten att det är rebellerna som är goda. I Gone Baby Gone tar filmen inte ställning. Patrick Kenzie har inte fel, men det har inte Jack Doyle heller. I filmens sista scen lämnas det sista frågetecknet outrätat. Hur kommer Amanda att ha det om femton år? Om hon är nerknarkad och har ett eget barn som hon inte tar hand om, kommer Patrick att ångra sig? Hur hade hon haft det om hon hade fått stanna hos Doyle? Det kan vi inte heller veta. Det är inte bara knarkarbarn som blir knarkare.

Även utan den moraliska tvetydigheten är Gone Baby Gone en väldigt intelligent film. När Inception på Filmtipset röstades fram till både 2010 års bästa film och 2010 års mest överskattade film (detta behöver i dess fall inte vara en motsägelse) påmindes jag om hur många människor som pratade om den som så vansinnigt intelligent och att man kände sig så smart när man kom ut ur biosalongen.

Det gjorde inte jag. Inte för att jag inte fattade filmen utan för att den var så lättfattlig. Jag satt under filmen och blev imponerad över hur visuellt distinkta de hade gjort de olika drömlagren, just så att det inte skulle vara något tvivel om vilket lager man tittade på. Andra verkar ändå haft svårt att skilja dem åt och kände sig klipska när de lyckades hålla isär dem.

Sånt får inte mig att känna mig smart. Däremot kände jag mig smart när Kenzie fick veta att polisstationen inte spelade in telefonsamtal och jag genast sa "Jävlar, det betyder att Doyle är inblandad". Man behöver inte vara smart för att förutse Inceptions klichéartade slut, men den som med signfikant försprång begrep hur Gone Baby Gone skulle sluta är smartare än jag. Här har vi en form av oförutsägbarhet som inte förstör upplevelsen utan berikar den.

Människor med egna, skiftande, anledningar till sina handlingar. Människor med otydlig moral. Människor som inte kan placeras i vita och svarta fack. Händelser man inte kan förutse och vars utgång är osäker. Det händer hela tiden i världen, men i fiktionen är det så sällsynt att jag skriver ett blogginlägg så fort jag ser det.