Min syn på livet

Jag fick nyligen frågan vad min livssyn bestod i. Det är ingen lätt fråga att sammanfatta i en mening eller två men jag tycker att jag gjorde en under omständigheterna bra insats. Det fick mig dessutom att fundera lite på vad min livsfilosofi egentligen är; vad det är som särskiljer min syn på livet, världen och mänskligheten. Om jag måste sammanfatta den i några få ord så är den detta:

Vi sitter alla i samma båt.

Världen är ett enormt samarbete. Vi är alla människor, vi har samma grundläggande villkor. Allting hänger ihop på ett holistiskt men ändå icke-newageigt sätt. Var och en av oss är i symbios med alla andra och det som drabbar en påverkar alla andra. Kortsiktigt kan man tillskansa sig fördelar genom att angripa andra men långsiktigt hjälper man då till att förvandla världen till en sämre plats.

Det är det som gör människan speciell. Vi kan samarbeta på ett sätt som försätter resten av djurvärlden i skugga. När två lejoninnor jagar tillsammans blir vi imponerade av att de kan samarbeta och till synes planera, men till och med två riktigt imbecilla människor kan med lätthet överträffa dem på båda de områdena. Vi är kommunicerande, samarbetande varelser. Geparder har snabbhet, elefanter har snablar, fladdermöss har sonar, och vi kan samarbeta.

Därför är det synd när vi heligförklarar tävlandet och konkurrerandet. Jag är inte alls helt utan tävlingsinstinkt, men det är inget speciellt eller imponerande med att tävla. Tordyvlar tävlar. Bakterier tävlar. Prästkragar tävlar. Allt som finns kan tävla, trycka ner varandra, försöka komma först och besegra allt motstånd, men det krävs så mycket mer att se bortom sin egen omedelbara tillfredsställelse och hjälpas åt att det nästan bara är vi som gör det.

Det är i korthet min syn på människans situation. Vi kan hjälpas åt, vi bör hjälpas åt, och när vi hjälps åt skapar vi de mest fantastiska underverk; saker som inte har någon motsvarighet hos någon annan art. Vi kan bygga Eiffeltorn och vi kan borra tunnlar genom berg, vi kan landa på månen och vi kan utforska Marianergraven, trots att ingen av oss har skuggan av en chans att lyckas med något av det om man ser till våra förutsättningar. Vi gör det tillsammans.

Nu är ju inte världen sådan som den vore om alla höll med mig. Det blotta faktum att vi har lås på dörrarna är direkt bisarrt; vi upplever det bara som normalt och vanligt för att vi är vana vid det. Men tänk på saken. Vi behöver bara lås på dörrarna för att det finns människor - likadana som vi - som är så skruvade i huvudena eller så knallade av omständigheterna att de kan tänka sig att öppna andra människors dörrar och stjäla deras saker.

Därför kan man aldrig vara helt lugn när man är ute på natten. Därför måste man hålla sig alert och vara försiktig. Därför måste man värja sig mot bedrägeriförsök, köpa säkerhetsdörr och ha lösenord på allting. För att det finns människor som inte förstår att det bara finns en båt, och den sitter vi i, allihop.