Actionfilmer innehåller allt som oftast några karaktärer - hjältarna plus huvudskurken - som verkar vara gjorda av förstärkt titan. De knallar rakt genom automateld, tar emot tjugo hoppsparkar i huvudet, får en handgranat i ryggen och är ändå pigga nog att med rak rygg och knutna nävar ta sig igenom den sista striden som om det här med trötthet och blodförlust var något som bara händer fjollor. Det är så verklighetsfrånvänt att John McClane, en man som tål precis allt som världen utsätter honom för och fortfarande kan hålla automatkarbinen stabil vilket de flesta av oss inte klarar ens utvilade, på sin tid blev uppmärksammad för att han var en realistisk actionhjälte som tog stryk och såg ut att ha sett ut som om han tagit stryk.
Det finns egentligen ingen anledning till det. Slagsmål är egentligen mer spännande och lättare att relatera till när de inte utkämpas mellan osårbara halvgudar. Problemet är att det är för sent för att ändra oss. Även om de flesta av oss fattar att man inte fortsätter slåss - förmodligen inte ens fortsätter leva - efter en spark i huvudet så har vi vant oss vid att filmhjältar ska klara en sån bagatell utan att sakta ner handlingen.
Våld är för främmande för de flesta av oss. När var jag i slagsmål sist? Högstadiet, skulle jag tro. Har jag nånsin varit i ett slagsmål där jag försökte döda den andre? Nej. Det har inte Jet Li heller. Det borde egentligen få motsatt effekt, att man kan ha mycket mildare våld som ändå får tittarnas hjärtan att pumpa vilt och det hade det säkert haft också om filmen hade uppfunnits något senare.
I slutet på The Great Train Robbery dyker skurken upp och skjuter mot kameran. Flera filmdukar gick sönder för att publiken drog vapen och sköt tillbaka, vilket säger en del om hur samhället såg ut när de första filmerna kom. För dem var inte våld alls lika främmande. De bar vapen och de visste hur man använde nävarna. För att imponera på dem var hjälten tvungen att vara lite tuffare, lite tåligare, lite starkare än slagskämparna de såg i sin vardag. När nästa film kom måste den hjälten vara lite hårdare än den förra.
Så fortsatte det. Det blev mindre och mindre våld i samhället, men vid det laget jämförde man inte filmhjältar med verkligheten längre utan enbart med andra filmhjältar. De måste vara förbannat hårda, annars kunde de inte mäta sig med allt publiken redan hade sett.
Processen har inte slutat och därför har vi i dag actionhjältar som på en dag överlever ett par dussin händelser som var och en hade förvandlat dem till åttio kilo blandfärs om filmens värld hade liknat verkligheten lite mer. De tar sig igenom explosioner, fortsätter slåss efter att ha blivit skjutna och knivhuggna, märker knappt när de bombarderas med sparkar och deras huvuden fortsätter fungera så att de hinner riva av en bitig replik innan de skickar skurken vidare till livet efter detta. Allt bara för att filmen råkade bli uppfunnen vid en viss tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar