Adjektivast i världen

Okej, först två saker som måste röjas ur vägen. För det första: jag inser det udda i att förvarna för bloggtorka och omedelbart efteråt blogga tätare än på länge, men om man inte kan blogga när man ändå sitter vaken så har terroristerna redan vunnit.

För det andra: Jag är rent allmänt värdelös på att komma på titlar/rubriker och liknande (vilket denna bloggs namn torde göra uppenbart) och den här gången blev det ännu svårare eftersom jag inte ens kom på ett vettigt adjektiv. Först skulle inlägget heta "Monogamast i världen", men det är inte monogami det handlar om. Jag skulle kunna bli polygam utan att ändra många ord i inlägget. Jag var inne på "Trognast i världen" men det klarar inte ens uppblåsta jag att skriva om mig själv och jävlar i min lilla låda om jag nån gång skulle vara otrogen, vad man skulle få äta upp det då. Därför blev det den besynnerliga titel nu skådar ovanvärtes.

Till saken. Jag pratade med en vän som sa att hon nog egentligen ville ha ett livslångt förhållande men inte trodde att det skulle hända eftersom hon tröttnade och började tycka att gräset var grönare överallt annars. Det är ju en rätt vanlig åkomma bland människor i allmänhet, och det var inte förrän jag hade det samtalet som jag insåg att jag nog är rätt annorlunda. Hon kallade mig unik, så illa är det nog inte.

Det är inte så att jag omedelbart slutar vara attraherad av andra så fort jag finner mig i ett förhållande, absolut inte. Däremot kan jag inte minnas att jag på slump börjat känna att jag missar något bättre eller förlorar något på att stanna och jag har föga behov av att göra verklighet av eventuella attraktioner jag känner. Det är väl det man skulle kunna kalla fanatiskt monogam, men jag skulle säkert vara likadan i ett förhållande med fler än två pers inblandade.

Jag och min dåvarande pratade om att ha ett öppet förhållande, och för mig handlade hela tankeprocessen om hur jag kände inför att hon skulle ha sex med andra. Jag insåg inte förrän långt senare att jag inte alls hade tänkt på mina egna möjligheter på det området. Jag skulle ju inte ha sex med någon annan i alla fall. Om vi nu hade gjort den dealen och utsocknessex hade ramlat i knät på mig hade jag väl tackat och tagit emot, men det hade aldrig varit något jag hade varit ute och letat efter.

Förklaringen ligger inte i en låg sexdrift eller lågt intresse för sex. Tvärtom; när jag har pratat med vänner om den saken har jag alltid fått intrycket att de är ena frostiga munkar jämfört med mig, och sex är så nära jag nånsin kommer en religiös upplevelse. Oxytocin, endorfiner, allt det där. Älskar det mer än jag älskar mig själv. Och jag älskar mig själv rätt mycket.

Om vi nu är hardwired för att sprida säd vida omkring så antar jag att evolutionen missade minst en av oss. Jag tror den missade ganska många fler, men folk är för upptagna med att undra vad de skulle kunna ha för att vara lyckliga med det de har. Sånt är kanske lättare att se utifrån.