Verklighetens folk

Jag har aldrig ägnat Kristdemokraterna särskilt mycket uppmärksamhet, huvudsakligen för att de länge varit det mainstreamparti (numera utslagna av Sverigedemokraterna) som har minst chans att få min röst. Jag brukar ta mig en titt då och då, kontrollera huruvida de genomgått en radikal ideologisk förändring och sen lämna dem därhän tills de gör något korkat som man kan skriva om.

Därför hade jag helt missat deras kampanj Verklighetens folk. När jag läser om den kan jag inte tro att den är något annat än parodi. Jag lyckas inte föreställa mig en människa som med Kristdemokraternas partiprogram i handen skriver ihop något som detta och sen nöjd lutar sig tillbaka, klappar sig på magen och tycker att han har gjort bra ifrån sig.

Det börjar direkt. Tydligen tycker vänstern att det är fel att ha familj, att arbeta, att ta semester, att ha fredagsmys och att titta på Så kan det låta. Det är väl därför vänstern ständigt vill minska de bidrag som kommer småbarnsföräldrar till del, minska föräldraledigheten, helst eliminera betald semester och... jag vet inte, skjuta Peter Settman? Vem vet.

Sen säger partiet som är emot gayäktenskap, gayadoptioner och allt annat som börjar med gay- utom möjligen -botning att det vill "sätta stopp för synsättet att bara ett livsval är riktigt, och att alla måste välja på samma sätt för att passa in i mallen". Man ska ha rätt att själva komma fram till hur familjelivet ska se ut, förutsatt att familjelivet ser ut som så att det är ett heterosexuellt gift par med söta barn.

Det är ändå inte i närheten av lika patetiskt som när det börjar svamlas om "åsiktseliten". Människor som inte på något sätt kan betraktas som något annat än tillhörande och representerande etablissemanget försöker desperat framställa sig som modiga rebeller som slåss mot förtryckarna.

Det kanske är ett sista paniskt försök att hålla sig relevanta i svensk politik. Det kanske är en konsult som har suttit och skrattat medan han skrev det och knappt kan tro att han får betalt för att driva med sina arbetsgivare. Jag hoppas att det är någotdera. Alternativet - att dessa människor, i vårt samhälles topp, har suttit med sitt partiprogram i ena handen och andra handen på tangentbordet, producerat det här konceptet och sen lutat sig tillbaka, klappat sig på magen och tyckt att de gjort något riktigt bra - är alltför otäckt. Det går dåligt för Sverige.