Hitta horgränsen

Något jag skulle vilja och har velat sedan jag var cirka åtta år gammal är att leva på att skriva. Skönlitteratur, för att vara exakt. Därför består en stor del av min tillvaro av att skriva, läsa, tänka på att skriva, tänka på att läsa, och försöka hitta skärningspunkten mellan talang, kommersiell gångbarhet, ork till research, och hur stor hora jag kan tänka mig att vara. Det är den sista av dessa fyra faktorer som jag nu tänker fördjupa mig mer i, och härtill vill jag introducera det högst användbara konceptet horgränsen.

Handlingar som ligger hitom horgränsen kan man tänka sig att utföra i utbyte mot materiellt välstånd, lycka, hemfrid eller vad det nu är som står för kraven. Handlingar som ligger bortom den stoppas av faktorer som stolthet och värdighet. Horgränsen varierar med område (man har en konstnärlig horgräns, en social horgräns, en sexuell horgräns och så vidare) samt med ålder (när man är liten är den väldigt långt borta, när idealen smyger sig på i tonåren kryper den hastigt närmare, och när man blir vuxen flyttar den sig längre bort för att fortsätta röra sig fram och tillbaka under resten av livet).

För att exemplifiera inom den litterära världen, som detta ju handlar om: En modern poet som anser sig ha misslyckats om någon köper hennes verk eller förstår vad hon menar har en horgräns som faller innanför hennes Schwarzschildradie, medan Dan Browns horgräns är närmast oändligt långt borta; precis som med regnbågen eller den sista decimalsiffran i pi kan man röra sig mot den men aldrig nå fram.

Man skulle kunna tro att en pretentiös elitist som jag skulle ha en ganska snäv horgräns. När jag nyligen läste om författaren Lionel Fanthorpe insåg jag dock att så inte alls är fallet. Han arbetade under cirka ett och ett halvt decennium med att plöja ut snabbskrivna genrepocketar. Han fick ett färdigtecknat omslag och uppdraget att spotta ur sig en berättelse som passade till det. Jag skulle kunna tänka mig att leva så - få en bild, skriva en kort trashig science fiction-bok som kan ha bilden som omslag, och upprepa - ungefär resten av mitt naturliga liv. Jag har sällan roligare än när jag skriver fullständigt skit.

Visst skulle jag vilja skriva en stor svensk roman som expertmässigt dissekerar människans grundläggande förutsättningar och tendenser, men i väntan på den stunden kan jag lugnt tänka mig att göra en Fanthorpe och om den stunden aldrig kommer är jag nöjd ändå. Stora svenska romaner betalar hur som helst inte räkningarna. Tyvärr finns väl knappt Fanthorpe-kontrakt längre och de fanns nog aldrig i Sverige alls, men jag har i alla fall närmat mig en definition av min horgräns och det är viktigt i varje hoppfull konstnärs liv.

Nu återstår alltså bara att hitta den kommersiellt optimala idén, genomföra erforderlig research och hoppas på att min talang kan föra alltihop i mål. Smala saker i jämförelse.