Religion 1: Bevislös tro

Min blogg är en månad gammal och än så länge har jag inte fått en enda fatwa. Det är det dags att råda bot på, så här följer nu min artikelserie i fyra delar om varför religion är något dåligt. Jag kommer inte att ta upp varför religion rent faktamässigt är fel (det kanske kommer en dag) utan endast varför jag anser den vara skadlig och en negativ inverkan på mänskligheten.

Jag pratar om religion i allmänhet även om kristendomen och islam, som de två största religionerna både internationellt och här i trakten, säkert kommer att figurera i exempel.

Denna första del handlar om bevislös tro. Det är något som religion brukar värdera väldigt högt. Man ska fortsätta tro oavsett vad som händer, oavsett hur osannolikt det verkar att religionen är sann, oavsett hur högt världen skriker åt en att man har fel, och utan att en enda gång be om ett tecken eller bevis. Paulus och Jesus talar båda två om hur fint det är att tro blint och utan anledning.

Detta är, för att uttrycka det milt, fullständigt hoppeligen vrickat. Bevislös tro är inte något bra, det är något dåligt. När man inte har någon anledning att tro att X finns, då ska man sluta tro på X, och för att i förväg bemöta det vanligaste argumentet här: nej, "jag mår bra av att tro det" är ingen anledning. En anledning är någon form av indicier som pekar mot att det man tror på är sant.

Om detta bara påverkade religionen så kunde det väl få vara hänt, men härifrån flödar den bisarra men förhärskande missuppfattningen att en åsikt i sig själv har ett värde och är något heligt som icke får ifrågasättas. "Jag tycker det" används som försvar för även de allra dummaste idéer. Jag har alldeles för många gånger haft konversationer som denna:

"Jag tycker att det borde vara obligatoriskt att bära plommonstop."
"Jaså, varför då?"
"Jag tycker det."
"Jo, men varför?"
"Jag tycker det."
"Jag hörde det, men jag undrar varför. Var-för."
"Jag tycker det."

Och så vidare tills jag antingen dricker något starkt eller går därifrån. Ett stort stycke av mänskligheten saknar inte bara förmåga att försvara sina åsikter utan insikten att åsikter är något som behöver försvaras, och orsaken står att finna i religionens mångtusenåriga inverkan. Den försvarar aldrig det den säger - varför skulle den, den har Gud på sin sida - och har varit en auktoritet så länge att den ännu i vårt någorlunda sekulariserade samhälle ligger som en ingrodd infektion i våra psyken.

Än värre blir det när det inte handlar om åsikter utan om faktafrågor. Många åsikter handlar i grunden om ideologiska och etiska skillnader som, när de väl klarlagts, inte kan diskuteras mycket längre. Bland annat därför har vi åsiktsfrihet som jag givetvis står bakom. Alla får ha sina egna åsikter... men man får inte ha sina egna fakta. Tyvärr drar religionen ingen gräns ens där utan pytsar gladeligen ut de mest surrealistiska påståenden utan tillstymmelse till bevis, följd av sina trogna offer.

Under tiden står vi andra vid sidan av och försöker antyda att man kanske skulle bry sig lite mer om saker som, du vet, finns och faktiskt spelar roll. Troligt.