Det viktiga

I går kväll dog en vän till mig. Jag visste att det skulle hända - han har haft cancer väldigt länge - men det var ändå en chock eftersom jag trodde att han hade minst ett år kvar. Man vet aldrig, det är så den där sjukdomen fungerar. Nu fokuserar jag på att det gick fort och att han fick vara sig själv ända fram till slutet. Det är väl så vi alla vill ha det.

När jag pratade om detta med en annan vän blev hon existentialistisk av sig och pratade om hur det gav perspektiv på saker och ting. Han är död, och här oroar vi oss över småsaker på jobbet eller att vi inte ser ut exakt som vi vill. Ni förstår. Som jag hörde det uttryckt en gång: När någon dör ångrar man varenda sekund man tillbringade med att bråka om vilken ände man skulle klämma tandkrämstuben från.

Så är det säkert, men det betyder inte att vi andra ska sluta. Visst, jag är säker på att min numera döde vän önskade att det var hans största problem i livet, eller att han bara behövde oroa sig över sitt jobb eller över att han vägde fem kilo mer än han ville. Och visst skadar det inte att ge sig själv lite perspektiv, komma ihåg att mycket av det där lilla tramset är just litet trams.

Men det är ändå viktigt. Medan man lever är det viktigt. Om jag i morgon fick veta att jag var döende skulle jag säkert göra saker annorlunda, men det betyder inte att jag tänker göra saker annorlunda nu. För mig är det viktigt att mitt jobb funkar som det ska, att jag ser ut ungefär som jag vill, att det lilla tramset fungerar för mig, helt enkelt. Medan vi lever är sånt viktigt.

Det finns alltid nån som har det värre. Det finns mer än en miljard människor som betraktar mitt liv som paradiset, men hur gärna jag än skulle vilja kan jag inte bli en av dem. Det finns människor som inte alls störs av saker som irriterar mig halvvägs till graven, men det gör inte att jag slutar irritera mig.

Så behåll prioriteringarna. Även om det du prioriterar bara är litet trams.