Ett öde värre än döden

"Ett öde värre än döden" är en mycket märklig fras. Den bygger på antagandet att döden är ett så hemskt öde att det är svårt att komma på något värre, en uppfattning som bara kan vara sprungen ur en så gravt begränsad fantasi att jag misstänker patologisk bakgrund. Jag kan komma på tjugo värre saker före frukost, utan att ens försöka.

Döden är slutet. När döden är, är icke vi, och när vi är, är icke den. Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för allt otäckt som kan hända på vägen dit. Smärta. Ångest. Lidande. Bläckfiskar. Jag är inte religiös, men om jag vore det så vet jag vad min främsta bön vore till den gudomlighet som jag hade valt att ge mitt förtroende: låt mig dö snabbt och smärtfritt, och helt utan bläckfiskar. När livet inte är trevligt längre och har dåliga utsikter att någonsin bli det igen, låt mig slippa det.

Av någon anledning har samhället inte förstått detta, utan i stället satt som oomkullrunkelig maxim att döden är det absolut värsta, att varenda människa ska hållas vid liv så länge som möjligt och till varje pris. Jag frågar cui bono.

Jag frågade för länge sen min mor hur det kom sig att Sverige "levde över sina tillgångar" som det kallades på den tiden och nu tydligen ska kallas igen. Då hon varit sjuksköterska sedan bensåg och blodiglar var de senaste medicinska innovationerna använde jag exemplet sjukvården. Folk fick vård under samma förutsättningar på 70-talet som på 80-talet, men plötsligt var det för dyrt. Hennes svar var att man kan göra så mycket mer nu.

Tänk dig, för att sno hennes exempel, en åttioårig man som kommer in på akuten med brusten aorta. 1975 dör han på akuten. 2000 överlever han i tre veckor, en tid som han förmodligen tillbringar medvetslös. Skulle han vakna är han inte sig själv, och skulle han till äventyrs överleva (underverk händer ibland), så är han inte sig själv då heller och blir det aldrig mer.

Kollektivt vägrar vi ställa frågan om det är värt det, men det är precis det jag vill ha svar på. Vad kostar den här vården, och till vilken nytta ges den?

Är det för de anhörigas skull? Ser du hellre en halvt medvetslös, redan förlorad farfar i en sjukhussäng med slangar uppkörda där endast tulltjänstemän vågar treva, eller vill du att han ska få en snabb och smärtfri död? Gissa vad jag väljer.

Är det för patientens skull? Jag har tillbringat mer tid på sjukhus än jag vill minnas, och om det handlade om att ligga där och yra i tre veckor och sen dö, så låt mig lämna världen direkt i stället.

Det kan bara vara ett kollektivt samhälleligt samvete. I så fall är det ett utslag av den kanske mest missriktade välviljan i modern tid, orsakad av denna missuppfattning att döden är det värsta som kan hända när den i själva verket inte ens är något dåligt.

Den missuppfattningen gör att man fortsätter med komplicerad och dyr vård långt efter att det är fullständigt hopplöst, medan avdelningar för palliativ vård har tomma sängar och det finns kommuner där barn med blåskatarr inte behandlas. Det kallas för felprioritering. Låt oss dö när det är dags, lugnt och smärtfritt. Det finns mycket värre saker som kan hända.

Tillägg: Varje gång man framför argument som de ovanstående dyker det upp nåt brycko som säger dumheter i stil med "Du skulle också värdesätta livet om du hade en pistol mot pannan". Det människan säger är att om jag placerades i en stressad, hotfull situation där min förmåga till rationellt tänkande åtminstone delvis satts ur spel, då skulle jag ha samma åsikt som han.

Vissa människor behöver man inte ens argumentera mot, det sköter de själva.