Jag önskar att jag kunde komma på ett bättre uttryck än 'fluffhjärnighet'. 'Luddig logik', kanske. Vad man än kallar det är det i alla fall något som uppträder om och om igen i de religiösas argumentation.
Man ska tro på allting religionen säger, och man ska följa det religionen begär. När någon ifrågasätter grunden för detta - "Seriöst, vi vet inte ens om den där snickaren dog för tvåtusen år sedan och det får dig ändå att skippa lammgryta på fredag?" - är standardsvaret "Man kan inte veta att det inte är sant".
Det stämmer naturligtvis, på ett meningslöst sätt. Vi kan givetvis inte veta att Gud inte finns, nästan helt oavsett definitionen av Gud. Det är fullt möjligt att han finns, precis som det är fullt möjligt att vi är hjärnor som flyter i burkar eller att vi är konstant knallade av Descartes bedragare. Religiösa framhåller gärna detta, dock utan att förklara varför man ska välja just deras hypotes över de oändligt många andra alternativen. Det beror förstås på att det inte finns någon anledning att göra det.
Bara en enda gång skulle jag vilja se en som har lika mycket stake som skitsnackspotential, högljutt deklamera att han inte tror på bussar eftersom man inte kan veta säkert att de finns, och gå rakt ut i gatan. Det vore något att skriva hem till mamma om, men det kommer förstås aldrig att hända. Religiösa människor förstår nämligen i allmänhet också Occams rakkniv och liknande grundläggande logiska koncept. De har bara en blind fläck just i trakten kring religion.
Även i övrigt stringenta vetenskapsmän, som borde förkasta religionen cirka trettio sekunder efter att de först började applicera vetenskapliga metoder på den, skapar för den ett särskilt undantag. Man har uppfunnit en sagofigur, i sagofigurens definition inkluderat att hans existens inte kan bevisas eller ens diskuteras på samma nivå som andra väsens existens, och begärt att han på denna basis ska ges debattutrymme. Och lyckats.
Det är ett mycket dåligt föredöme. Härur strömmar new age, homeopati, astrologi, alla former av fördummande strunt vars framgång vilar på samma grund som religionen: man kan inte bevisa att det inte finns, fungerar, eller roterar tre varv motsols varje helgfri onsdag.
Naturligvis finns ingen anledning att behandla Guds existens annorlunda än man behandlar Jacksonkameleontens existens, och på samma sätt finns det ingen anledning att behandla astrologi annorlunda än andra påståenden, men ett argument trumfar alla: "Du kan inte bevisa att det inte är sant". Total omvändning av bevisbördan.
Vad sägs om att vi slutar låta dem komma undan med det?
3 kommentarer:
Som vanligt håller jag med dig i vad du säger, Patrik. Jag förstår inte varför religiösa påståenden ska få någon speciell slags amnesti från granskning. På dom bara!
Det är så satans pinsamt när vetenskapsmän, som BÖR veta bättre, lägger sig platt bara för att... jag vet inte... vara respektfulla?
Ja, som vanligt har du rätt. Inte för att du har rätt alltid, alltså, för när du och jag tycker olika saker så är det som bekant jag som har rätt. Nästan alltid.
Skicka en kommentar