Förfäder med myror i de obefintliga byxorna

Jag har klafsat hem genom snö och isvindar här i Sveriges sydligare delar innan december ens inträtt, svurit över köldens klor i ansiktet och återigen undrat hur det kan komma sig att man frivilligt bosätter sig här. Jag vet varför jag stannar, men hur hamnade jag här till att börja med?

Låt oss dra det rätt långt tillbaka i tiden. Till tidpunkten när våra förfäder lämnade Afrika, för att vara exakt. Jag kan förstå varför man lämnar Afrika i hopp om att hitta ett ställe som är något mindre helvetesvarmt, där en något lägre andel av djuren försöker mörda en och man inte får träskfeber så fort man blinkar. Det jag inte förstår är varför man skulle promenera vidare när man har kommit till, säg, Grekland.

Det kan inte precis ha varit överfullt där för femtiotusen år sen. Om man håller sig utanför ställen som Aten - som, spoiler alert, inte fanns för femtiotusen år sen - är det inte ens överfullt där nu. Men nej, mysigt medelhavsklimat var tydligen inte nog för våra förfäder, utan de skulle vidare. En del var smarta och klampade österut eller västerut. En del var dumma som getter och knatade norrut.

Det blev svalare och blötare och mörkare och drygare, men de skulle vid sina förmodligen oräkneliga gudar vidare. Okej, så här långt har det bara blivit sämre, men om vi bara fortsätter blir det säkert bättre! De tog sig hela vägen upp till ställen där floderna fryser om vintern och himlen tillbringar en fjärdedel av året med att spy ut något vitt och ondskefullt, men var det en enda som tänkte att det här var nog ingen bra idé, vi vänder och ser om det inte är mysigare att leva där man kan gå utomhus utan att klä sig i en död mammut? Tydligen inte. En del av dem tyckte att Skandinavien inte var hardcore nog. De skulle fan dit där isen aldrig smälter och om det gjorde att hälften av dem frös ihjäl på vägen så var det värt det.

Jag kanske är förstörd av att ha vuxit upp i en värld som är enormt fattig på vita kartfläckar, men jag har svårt att förstå varför dessa människor tycks ha lidit av en sån fantastisk upptäckarlusta. Jag förstår det när man är en välbärgad 1500-talsitalienare, men så länge man jagar, samlar och mördar spädbarn så har man väl nog med trubbel utan att dessutom se om man kan hitta ett ställe som är ännu jobbigare att leva på?

De måste kanske flytta när vilt och växter började ta slut eftersom agent Smith hade rätt. Visst, men tar man inte lättaste vägen då? Hur hamnar man egentligen på Grönland, som inte bara är enormt obehagligt att leva på utan även utmanande att ta sig till? Vilken förhistorisk patriark såg ishaven och tänkte att på andra sidan ligger det säkerligen något riktigt gött?

Det är ändå ingenting mot Oceaniens folk. Deras förfäder lämnade Afrika, färdades genom Asien, befolkade varenda satans ö på vägen, till och med såna som man än i dag bara åker till om man har en bra båt och ett riktigt viktigt ärende, och slog sig ner i Australien. Utom de riktiga hårdingarna, förstås, de fortsatte ut i Stilla Havet och lyckades hitta små öar som ligger så långt ifrån andra öar att det verkar stört omöjligt att ta sig dit med de urholkad-trädstam-kanoter som de hade tillgängliga.

Människan är rätt imponerande. Om vi inte har nog med trubbel så skapar vi det åt oss. Synd bara att det resulterar i att jag fryser hela tiden.