Vi gillar alla att fantisera om till exempel en stor lotterivinst eller något annat plötsligt guldregn vare sig det är i form av pengar, framgång eller kärlek. Samtidigt tror jag inte det finns någon som inte är rädd för att förlora benen i en olycka, få locked-in syndrome eller bli av med något sinne och få stappla sig fram med blindkäpp resten av livet.
Jag är likadan. Jag tror att jag skulle bli massivt lycklig av att ha ett par dussin miljoner på banken som tickade ut en bekväm månadslön utan att jag behövde göra något. Jag tror också att jag aldrig skulle vilja leva i en kropp som tvingade mig att kommunicera enbart med ögonlocken. Jag fortsätter tro detta trots att all tillgänglig forskning tycks hävda motsatsen.
När man precis har vunnit en hög pengar, då är man lycklig. När man vaknar upp på sjukhuset och får veta att man aldrig mer kan röra sig, då vill man lära sig kommunicera bara för att kunna be om den mest gigantonorma sprutan morfin de kan hitta. Men allt eftersom tiden går - och vi pratar om veckor eller månader, inte ens år - och förutsatt att det inte fortsätter hända saker som kraftigt påverkar ens humör, glider man tillbaka till ungefär samma lyckonivå som man var på innan det hände.
På sätt och vis är det en trösterik tanke. Man kan sluta drömma om att vinna pengar och man kan sluta vara rädd för att drabbas av något otäckt. Det blir ungefär likadant i slutändan.
Jag har själv sett bevis på detta i mina egna erfarenheter. Jag levde med en stomi i ett år och jag minns tydligt att jag under tiden inte tyckte det var någon mardröm. Inte trevligt, men klart möjligt att leva med. När jag nu kontemplerar möjligheten att ha det så igen, känns det oöverstigligt motbjudande. Jag har också en livssituation som jag ständigt måste påminna mig om är rätt satans fantastisk, men det hindrar mig inte från att längta efter förändringar. Min lyckonivå har rättat till sig.
Samtidigt som den här tanken är trösterik är den också rätt otäck. Den antyder att varje människa har en baslinje för lycka, och den är svår att flytta på. Man måste ständigt förbättra livet för att man ska förbli lycklig, annars glider man tillbaka till sitt standardläge. Och det innebär i sin tur att om du tänker tillbaka på ditt liv och finner att du har varit mer eller mindre olycklig hela tiden... ja, då kommer du förmodligen att vara det i framtiden också medan den där snorken som alltid är pigg och glad och älskar världen, han kommer att vara likadan tills han dör i sängen vid nittiosex års ålder med ett leende på läpparna.
Om man vill vara lycklig är det alltså bäst att man redan är det. Annars måste man se till att med jämna mellanrum göra sitt liv bättre eller - som de där omänskliga ovan nämnda snorkarna - se det fantastiska i varje liten ljusglimt i vardagen. Jag försöker, men jag är inte där än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar