måndag 28 mars 2011

Direktlänk till hjärtat


Jag har precis sett ett avsnitt av min senaste favoritserie Glee och undrar - inte för första gången - hur det kommer sig att det är så lätt för musik att påverka ens känslor. Rätt toner i rätt ordning och en välskriven text på det så kan man framkalla precis vilket emotionellt tillstånd som helst. Alla låtar funkar inte för alla, men alla funkar för någon och någon funkar för alla.

Jag har läst Les Misérables och visst, jag tycker synd om Fantine och känner med Jean Valjean, men det tar sida upp och sida ner att få mig nånstans över huvud taget. Men spela I Dreamed A Dream eller Who Am I så dröjer det inte många sekunder innan mitt hjärta slår i takt med trummorna.

Det fungerar till och med dramaturgiskt, vilket är anledningen till att så många långa verk kan kortas ner till musikaler, och till att så många TV-serier tar sig ett musikalavsnitt ibland. Det är inte bara en gimmick; det har ett faktiskt syfte. Ingenting kan flytta historien framåt som musik.

Det var därför pionjären på området, Xena Warrior Princess, startade trenden. Huvudpersonerna hade varit med om så mycket elände och var så förbannat bittra på varandra att det hade krävts ett par säsonger av vanliga avsnitt för att få någon ordning på deras förhållande. Ett magiskt musikalavsnitt senare var allt bra igen, och det fungerade.

Musik har varit med oss så länge som vi haft kultur över huvud taget. Neanderthalarna verkar ha haft flöjter. De flesta antika skapelseberättelser har nån version av historien om hur människorna fick musikinstrument. Det får mig att luta åt att musik är något prekulturellt; vi älskar inte musik för att vi har vuxit upp med musik utan på grund av något mycket djupare. Kanske det där om att trummor låter som en framrusande noshörning; adrenalinet börjar pumpa och vi får en ofarlig thrill, ungefär som i en bergochdalbana.

Det förklarar dock inte varför man kan känna så mycket annat om bara musiken trycker på rätt knappar. Glädje, kärlek, sorg, en allmän tillfredsställdhet med världen som normalt kräver en ordentlig dos av något som förmodligen är illegalt. Det får mig också att undra om det finns fler genvägar till människohjärtat än dem vi har upptäckt. Som jag har tjatat om förr verkar det ha varit ett förhistoriskt geni som kläckte idén om hjulet. Vad kan vi mer ha missat på vägen?

4 kommentarer:

Connie sa...

"Alla låtar funkar inte för alla, men alla funkar för någon och någon funkar för alla" helt sant. jag har en gång gråtit till ett avsnitt av Dr Quinn, jag skäms än idag. om jag vore en emotionellt normalt fungerande person borde jag gråta varje dag på jobbet, men nej, jag gråter till Dr Quinn.

Peter the great sa...

Kan du höra vårt folks sång
Sången om bittra gamla män
Det är den sången som förkunnar,
du blir aldrig ung igen.

Men,

När så påsken börjar gry
och gothcon hälsar vitt och stort
då är det dags att komma hit
och spela kort!

Vill du börja livet ditt
så ska du veta vi är två
Som ser dan i vitt
och nog har framtidstro ändå.

Så kom hem till mig,
Jag vill dricka med dig,
om du kan!

Kan du höra nördars sång
Sången om enkla glada män män
Det är den sången som förkunnar,
du är evigt ung igen.

Patrik sa...

Connie: Om vi ska jämföra dumgråt så tror jag att jag vinner. Jag har gråtit av Dr Cassidy. Vad bör en fysiker gråta av på jobbet, förresten? Är partiklarna stygga mot varandra?

Peter: Jag vill föda dina barn.

Connie sa...

jag tillhör den eminenta skaran sjukhusfysiker som varje dag travar iväg till en strålbehandlingsavdelning och försöker bota/lindra smärta hos cancerpatienter. det innebär en hel del sorgligheter. men vi ser inte bara tråkigheter, vi hjälper ju en och annan. och som jag brukar tänka när det är som värst; jag jobbar ju inte på nåt hospice. när patienterna kommer till oss har de i de flesta fall lite hopp om livet kvar.