Jag har tidigare nämnt min kärlek för Bullshit!, även om jag och upphovsmakarna sällan delar åsikt om annat än rena lögner såsom tidigare liv, psykiska krafter och att tala med de döda. Vi befinner oss nämligen på helt olika ställen på den politiska kartan och sällan var det mer tydligt än i avsnittet om handikapparkering.
De tar ställning mot den amerikanska handikapplagen Americans with Disabilities Act och att den kräver att affärer ska vara tillgängliga för rullstolsbundna, tillhandahålla handikapparkering och så vidare. De hävdar bestämt att man inte kan lagstifta medkännande. Som libertarianer insisterar de på att staten ska ägna sig åt brottsbekämpning och försvar och lämna allt annat åt privata intressen.
Handikapparkering ska till exempel existera genom spontant medkännande. Människor ska helt enkelt lämna de bästa parkeringsplatserna åt eventuella handikappade som kommer att komma förbi medan de själva är inne i affären. Denna ståndpunkt framförs alltså i samma program som visar dussintals människor totalt ignorera tydligt markerade handikapplatser och instruera dem som ber dem att respektera platserna att skaffa sig liv.
De har ingenting emot handikapplatser som företagen frivilligt sätter ut, vilket i libertariansk anda ska ske eftersom det är lukrativt. Problemet är att det kommer det inte att vara. Det är fler som vill ha den sista tomma platsen än som är handikappade. Man tjänar på att strunta i det.
Det här är en ganska perifer fråga (men väldigt viktig för de handikappade själva) men den belyser tydligt varför jag befinner mig långt ifrån libertarianismen. Det är för att människor i allmänhet inte är goda, omtänksamma varelser med oändlig apsfär. De är småaktiga, själviska, kortsiktiga, tanklösa, impulsiva djur som jagar personliga fördelar så långt som de kan inom de moraliska gränser som hamrats in i dem med slägga och som de inte har någon tro på eller förståelse för.
Det libertarianska motargumentet är att människan är sådan för att det förtryckande auktoritära samhället fjättrar henne med lagar och regler samt lär henne att vänta sig att pappa staten ska ta hand om allting åt henne. I den libertarianska drömvärlden skulle hon få ta ansvar för sig själv och därmed blomma ut till en mogen, ansvarskännande vuxen som tar hand om sina medmänniskor.
Jag önskar att jag kunde få leva i den världen, bara en liten stund. I den här världen som vi lever i har vi testat den varianten redan. Det har inte alltid funnits lagar till de handikappades fromma, och de hade inte det bättre förr. Historien är en marsch mot ett skifte där lagar allt mer är till för att i möjligaste mån utsudda ojämlikheter mellan människor (medan de tidigare mest var till för att skydda huvudsakligen medfödda privilegier) och det är en underbar utveckling. Det är nämligen något man inte kan lämna åt människor själva. Det måste finnas ett tvång. Jag önskar att det vore annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar