Vi har sett djävulen och han är vi

Barnläkaren Olle Jeppsson som har vårdat apatiska och hungerstrejkande flyktingbarn skriver på DN om sin roll i den vidriga hanteringen. Det är i sig en otäck text men den är mer än så; den tar upp något väldigt stort och mänskligt.

Ett slags gudlös version av teodicé-problemet lyder ungefär så här: Det är svårt att hitta en enda människa som säger att hon vill ha krig. Alla föredrar fred. Ändå fortsätter det bli krig, hela tiden. Varför? Ett populärt svar rör konspirationer som styr världens skeenden bakom kulisserna, men flitiga läsare vet hur mycket sanning som ligger i den tanken. I stället tror jag att snart sagt all storskalig ondska kan förklaras genom det Jeppsson så förtvivlat beskriver: en kedja av människor där varje länk i kedjan gör det som verkar rätt just där och då. Slutresultatet blir lidande, förstörelse, och död.

I dokumentären The Corporation berättas om när Mark Moody-Stuart, dåvarande styrelseordförande för Shell som var och är en av världens största miljöförstörare, kom hem och fann miljöaktivister vid sitt lantställe. Han kallades mördare. Han beskylldes för att förstöra världen och för att orsaka mord och avrättningar på aktivister i bland annat Nigeria. Hans reaktion var att sätta sig ner och prata med aktivisterna och servera dem te.

Aktivisterna hade väntat sig att träffa djävulen, men i stället fann de sig sitta och prata med en trevlig, vettig äldre herre som bad om ursäkt för att han inte kunde erbjuda veganerna sojamjölk i teet. Och medan de satt där och drack te pumpade Shell ut tonvis med gifter i atmosfären och vattnet.

Hur kommer det sig? Jo, Moody-Stuart och hans styrelse ställde krav på direktörerna. De ställde krav på nästa länk i kedjan och så vidare ända tills den näst sista länken i kedjan kände att han för att uppfylla kraven måste beordra den sista länken att slänga ut alla de där gifterna utan att bry sig om följderna. Och den killen, han var en fattig nigeriansk arbetare som antingen kunde lyda order eller se sin familj svälta.

Visst finns det människor som på egen hand gör fruktansvärt ondskefulla saker, men det enda de klarar är småskalighet. Inte ens de värsta seriemördarna har mer än några hundra offer. Josef Fritzl hade till att börja med bara ett. För att uppnå ondska på världsskala behöver man en avhumaniserande, byråkratisk kedja full av människor som var för sig inte tycker att de gör något fel.

I en sådan kedja har Olle Jeppsson hamnat, och han tycker att han gör fel. Men vad kan han göra? Sluta vårda barnen? Det hjälper inte dem, och ingen annan heller. Ändå vet han inte vad han ska svara när barnbarnen frågar honom vad han gjorde när Sverige skickade hem traumatiserade flyktingbarn till skräck och våld.

Vi vill gärna hitta djävulen så att vi kan döda honom och bli av med all ondska i världen. Men djävulen finns inte, och om han fanns skulle han ändå inte kunna prestera alls lika mycket elände som vanliga familjefäder som går till arbetet varje dag med ett jobb att sköta. Vi har sett djävulen, och han är vi.