På internationella kvinnodagen var det ett gotländskt daghem som illustrerade jämlikhetsproblem genom att ge flickorna semlor och pojkarna knäckebröd, varpå en mindre storm uppstod. Om det här hände min son skulle jag inte delta i stormen eftersom - tja, jag försöker undvika att vara patetisk.
Jag skulle dock inte heller ställa mig på Erik Helmerssons sida. Vad är poängen med den här övningen om man sen bara skickar hem ungarna och hoppas att föräldrarna pratar med dem om den? Borde man inte ha samlat alla barnen direkt efter mellanmålet och gått igenom varför alla pojkarna fick sitta och titta på när flickorna åt semlor? Man kan inte räkna med att de gör de avsedda kopplingarna själva.
Man kan inte heller ta ett lågstadiebarn och säga "Det var ett sätt att visa att kvinnor i hela världen varje dag utsätts för fruktansvärda orättvisor. De får sämre utbildning, om ens någon, de förhindras att jobba, de gifts bort mot sin vilja, de misshandlas av sina män och de mördas av sina släktingar för att de älskar fel person. Vad tror du att vi allesammans kan göra åt den saken?"
Det är knappt en genomsnittlig vuxen förmår koppla något så fjärran och vidsträckt till en personlig, omedelbar upplevelse och det ligger långt bortom ett litet barns förmåga, särskilt när det enda man räknar upp är sånt som händer långt ifrån barnets verklighet. Att sen begära att barnet ska ha en handlingsplan mot världens orättvisor
Ta i stället barnen, sätt dem ihop, och fråga pojkarna hur det kändes att behöva äta knäckebröd medan flickorna åt semlor. Förklara sen att många flickor känner precis så hela tiden. Förklara varför. Koppla åt dem. Associera upplevelsen av orättvisa till något i verkligheten, helst i den svenska vardagens verklighet. Inte afrikanska flickors brist på utbildning eller arabiskt bröllopstvång. Det kan skolungarna ändå inte göra något åt.
Fritidshemmet kanske gjorde precis så, vad vet jag. Pojkarna kan mycket väl ha gått hem och i alla fall berättat att de inte fick några semlor. Det kanske var det enda de bar med sig, barn är ännu större skamlösa egoister än sina föräldrar. Men det är i alla fall ett bättre sätt att angripa problemet på.
Helmersson avslutar med klichén om flickor som sitter tysta medan pojkar bråkar, stökar och "sitter i gräddfilen". På detta har jag samma två svar som alltid: a) flickor klarar sig konsekvent bättre än pojkar i skolan så någon Y-kromosomgräddfil verkar inte föreligga och b) antingen växte jag upp med de aggressivaste, självsäkraste flickorna i det svenska utbildningssystemets historia eller så är det skitprat.
4 kommentarer:
Jag undrar bara varifrån du du fått för dig att de satt samtidigt på samma plats och åt? Att killarna skulle blivit bestraffade genom att få gå ut och leka och ha roligt och sen äta det alldeles vanliga mellanmålet, som alla andra dagar, förstår jag inte riktigt. Är det inte så att tjejerna fick lite "extra utöver det vanliga" ungefär som mor på morsdag eller sin hjärtansvän på alla hjärtans dag....
Undrar om du läst ngt från de lokala tidningarna eller om källan till ditt blogginlägg inte sträcker sig längre än till dn's ledarsida?
Mitt inlägg handlar om det som skrevs i DN-ledaren så det är den jag läst. Om jag skulle skriva ett inlägg vars huvudsakliga ämne var semlehistorien så hade jag läst om den i stället.
När jag nu läser verkar det rätt korkat; det hela var inte ens tänkt som nån illustration av ojämlikhet utan de ville bara ge flickorna något extra eftersom det var internationella kvinnodagen. Jag antar att spirande antifeminism hos pojkarna ska grundläggas tidigt om det ska bli något med den.
Ja, och om det nu var motsvarande planerat på internationella mansdagen den 19nov så kan man ju anta att så inte sker nu....
Det är nog ett tämligen meningslöst och kontraproduktivt tilltag att: "Förklara sen att många flickor känner precis så hela tiden." Dels så handlar det om att delegera skuld till pojkarna som de inte har en möjlighet att påverka, även om man förutsätter att den feministiska världsbilden stämmer så är det inte pojkarnas fel och de kommer inte att förstå varför de får skulden för något de inte gjort mer än när det sker alla andra sammanhang. Dels borde man då kanske också ge sig på att förklara varför pojkarna inte känner/får känna/ så trots att de i många avseenden drabbas mycket hårdare än flickorna iaf i dagens sverige.
"Förklara varför."
Jo det skulle nog inte skada med en ordentlig förklaring på varför det saknas koppling mellan faktisk situation i jämställdhetssammanhang och hur den situationen uppfattas av respektive kön.
En sak är i alla fall säker, kollektivt skuldbeläggande av pojkar på Fritids är inte vägen till någon jämställdhet.
Trivialiserande av sådana här frågor visar inte bara på den totala bristen på empati för pojkar och män som präglar jämställdhetsdebatten utan också på hur den kommit att präglas av att "allt som gynnar kvinnor är bra" och hur det tänkandet helt okritiskt tillämpas i varje situation.
Doris Lessing har fattat detta, synd att hon tycks vara den enda feministen som gjort det.
Skicka en kommentar