Det välskötta hemmets mysterier

Det ska inte bli något Timbro-tema men jag hade knappt hört talas om människorna förrän jag fick se artikeln som orsakade ett inlägg från mig och när jag gjorde lite research inför den (det hade ju blivit genant om jag byggde min poäng på att Roland Poirier Martinsson var hetero och det visade sig att han helst tillbringade kvällarna mitt i en inoljad karlburgare) hittade jag hans åsikter om hemmafruar och hans ideologiske frände Patricia Kimondos replik. Båda anser förmodligen att den andre inte har fattat.

Men de har inte fattat, nån av dem. Det är klart att det känns som en toppenidé att ha en partner hemma. Det är klart att det är fantastiskt att komma hem till ett städat hem, lagad mat och omhändertagna barn. Det är klart att det är fantastiskt att tillbringa sin dag med att ta hand om sina barn i stället för att traska iväg till ett själsmördande kontor. Jag kan tänka mig att fylla endera rollen, om man bara kan lösa alla biproblem: förhållanden som tar slut och lämnar den ene utan försörjningsmöjligheter och arbetslivserfarenhet och så vidare.

Det är inte den viktiga poängen. Den viktiga poängen är att det är så satans svårt att lyckas med det. Det är väldigt få som har tillräckligt med flis för att kunna göra så utan att ha sönder sin livsstil. Men så har det inte alltid varit. Det var inte så länge sen som det var standard att mannen arbetade och frun stannade hemma och tog hand om hus, hem och barn.

Men så hände något, nämligen att kvinnor krävde tillgång till arbetslivet. När fler inte ville vara hemmafruar utan i stället tjäna egna pengar så skalv det till i hela samhällsekonomin och plötsligt så hade knappt en kotte råd att lämna en vuxen hemma. Att kvinnor arbetade nedvärderade själva arbetet och snart hade världsordningen återställt sig så att det nu krävdes två löner för att försörja ett hem.

Det är poängen.

Bortsett från en sak. Bortsett från att det där är en fullständig lögn. Det är något som ibland sägs i den här diskussionen och det låter rätt och rimligt och det passar in i världsbilden, så man accepterar det och nickar sådär nöjt och lite upprört.

Sanningen är att det inte har funnits någon tid när kvinnor rutinmässigt stannade hemma och inte utförde något annat arbete än för hushållet. Det har alltid varit något som hörde de välbärgade till. Kvinnor som tillbringade all sin tid hemma pysslade med tvätt eller sömnad eller något annat som drog in ett par extra örtjugor, för gudarna ska veta att de behövdes. Resten arbetade som pigor eller sköterskor eller barnflickor, eller jobbade ögonen av sig i lantbruket, eller gjorde precis vad fan som helst som krävdes för att mata familjen en dag till.

Vi tror att hemmafrun var normen just därför att hon tillhörde den övre medelklassen, som så gott som alltid varit den historieskrivande klassen. I verkligheten var hon en lycksam figur, socioekonomiskt höjd långt över sina mindre tursamma systrar.

Det är poängen (på riktigt, den här gången). Hela hemmafrudiskussionen är ett lyxproblem och en klar majoritet av folket har inte en chans att delta. Den skuldbelägger genom att få kvinnor att tycka att de borde stanna hemma, få kvinnor att tycka att de borde jobba, få män att tycka att de borde vara okej med det ena och okej med det andra och okej med att stanna hemma själv, samtidigt som båda könen tittar på realiteterna och inser att hur man än gör så kommer pengar och tid inte att räcka till och det enda som kvarstår är stress.

Vilket naturligtvis inte dödar hemmafrudiskussionen, för den är intressant för övre medelklassen, som fortfarande i dag är den historieskrivande klassen. Det den tycker är viktigt, det är per definition viktigt.