lördag 11 juni 2011

Ta till svärd


Elin Grelsson skriver om kravallerna i Göteborg som nu är ganska exakt ett årtionde gamla och jag får samma tanke i skallen som jag fick då och har fått varenda gång jag har hört talas om eländet sen dess.

Låt mig göra klart att jag inte var där. Det enda jag vet om vad som hände kommer från tidningar, TV och skribenter som Grelsson. Jag vet inte vilken sida som började, jag vet ingenting om massgripanden eller polisbrutalitet eller justitiemord, jag vet ingenting om provokationer eller vapengömmor, jag vet ingenting om undercoverpoliser eller i förväg planerade illdåd från ena eller andra hållet. Jag föreställer mig att båda sidor betedde sig som svin, för så brukar det vara.

Det jag däremot vill prata om är demonstranten som blev skjuten. Vi såg alla filmsnutten på TV, om och om igen, och jag har inte hört någon påstå att den var förfalskad eller ens missvisande, så jag utgår ifrån att det verkligen var det som hände.

Det jag minns av den var en man som kastade sten mot beväpnade poliser och blev skjuten. Vänstern exploderade över detta, särskilt de ungdomligare delar av den som jag då fortfarande var engagerad i, men det enda jag kunde tänka var att det var just vad man kunde förvänta sig.

Jag tycker naturligtvis att poliser ska vara enormt försiktiga med att avlossa sina vapen. Det är de också. Men om man står och kastar sten mot dem, då får man räkna med att bli skjuten. Om man ger sig in i en våldsam konfrontation med beväpnade människor, då får man räkna med att bli skjuten. Det är risken man tar.

Det gäller dubbelt om man hör till dem som - och jag känner inte den skjutne, men det är inte en högoddsare att tänka sig att han tillhör den gruppen - pratar om och förespråkar väpnad revolution. I en väpnad revolution har båda sidor vapen. Människor på båda sidor skadas och dör. Det är priset man betalar för att föra sin kamp på det viset, och ibland har man inget annat val och då kommer det att spillas blod. Det får man räkna med.

Jag har hängt en del i radikalvänstra kretsar och det finns tragiskt nog alldeles för mycket revolutionsromantik där. Man ser framför sig rödklädda soldater som med den uppgående solen i ryggen och gevär i händerna segerrikt marscherar över landet. Så ser det inte ut i verkligheten. Verkligheten är mycket mer lik Göteborg 2001.

Jag hoppas att jag aldrig behöver hamna i en våldsam situation med poliser inblandade (eller utan, för den delen) men om det någonsin händer så antingen flyr jag, ger mig, eller räknar med att bli skadad, kanske dödad. Om jag tar upp en gatsten och slänger iväg den mot beväpnade människor, poliser eller inte, så räknar jag med att bli skjuten. Jag räknar inte med att revolutionen ska vara blodlös, inte på någondera sidan.

Inga kommentarer: