Like A Bad Girl Should skriver om våld mot män respektive kvinnor och jag håller med om det mesta men två saker hoppade till i skallen på mig och då är det läge att skriva.
Först, det här med våld mot män och våld mot kvinnor. Det är ingen hemlighet att män oftare är utsatta för våld än kvinnor medan det är kvinnor som är rädda för att gå utomhus när det är mörkt. Det senare stämmer i alla fall för mig; på sin höjd tänker jag på det när jag ska passera nån grupp överförfriskade eller exalterade män. Jag är aldrig orolig över själva handlingen att knalla hem när solen gått ner.
Den högre rädslan hos kvinnor kommer till stor del från medias stora bevakning av de sällsynta överfallsvåldtäkterna, men den är inte helt omotiverad. Saken är den att man-mot-man-våld kan man oftast ta sig ur. När en man bestämt sig för att begå ett våldsbrott mot en kvinna kommer han i allmänhet att göra det också, medan våld mellan män oftast på ett eller annat sätt handlar om en statuskamp.
Väldigt få människor vill slåss, och de män som spöar upp andra män i fylleslagsmål är inte specifikt ute efter att slå skiten ur någon. De vill känna sig stora och starka och tuffa och respekterade och framför allt dominanta. Det är inte rikets intelligensreserv vi pratar om här. Om man är beredd att offra lite värdighet och illusorisk status, om man kan tänka sig att agera omegahanne, då kan man rätt ofta undkomma utan skador. Visst, det är något som den inre apan skriker i protest mot, men möjligheten finns där och det gör den inte hos kvinnor i alls samma utsträckning.
Så vi ska inte stirra oss blinda på statistiksiffrorna. Ja, det är för jävligt att kvinnor i pressen mycket oftare förekommer som offer medan män oftare är offer i verkligheten, och den rädsla många kvinnor känner är både orimlig och överjävlig, men förloraren i ett fylleslagsmål har ofta haft en utväg. Det har sällan ett våldtäktsoffer.
Den andra saken gäller detta:
Jag är tyvärr böjd att tro att anmälda våldtäkter begångna mot män av kvinnor inte skulle få lika stora rubriker i kvällspressen som våldtäkter mot män begångna av andra män.
Här håller jag inte alls med. Jag tror att den nästan obefintliga bevakningen av kvinna-mot-man-våldtäkter, bortsett från den förmodligen låga frekvensen, inte beror på att kvällspressen inte bryr sig utan på att det knappt nånsin anmäls.
Jag föreställer mig att detta hänt mig - det har det aldrig; som mest har jag sagt åt en tjej att sluta med något som hon gärna hade fått fortsätta med om jag hade varit singel vid tillfället, och då slutade hon - och att jag ska gå till polisen och berätta om det. Om kvinnliga våldtäktsoffer ifrågasätts vad gäller beteende och kläder och sexuell historik, vad skulle då inte hända mig? Jag ser tomma, oförstående blickar och rynkade pannor. De ber mig förklara. Hur kunde det ens hända? Är det möjligt? Varför ville du inte? Har du flickvän och letar alibi för otrohet, eller vad är det som pågår? Du menar att en kvinna kastade sig över dig och du sa nej? Är du bög?
Precis som Disclosure fick PR därför att den enligt marknadsföringen handlade om en kvinna som sextrakasserade en man (nu är det inte alls det som den skitfilmen handlar om, men det kan vi lämna därhän) och precis som de kvinnliga barnporrsbrottslingarna fått mycket uppmärksamhet så tror jag att kvinna-mot-man-våldtäkter skulle kunna explodera i kvällspressen om det bara fanns offer som ville prata om det. Jag har läst ett fåtal sådana intervjuer, alla under total anonymitet, och offren hade inte berättat för någon annan. Inte polisen, inte kompisar, ingen. De tror inte de skulle tas på allvar och det tror inte jag heller. För män vill ju alltid ha sex, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar