Springa sig smal, glad, pigg, frisk, lycklig...

Som flerårig långdistanslöpare har jag ofta hört talas om Christopher McDougalls bok Born to Run men det har hittills inte blivit av att jag läst den. En artikel om den bekräftade dock alla mina förutfattade meningar om den.

För att fastställa min egen i sammanhanget relevanta bakgrund: jag sprang mitt fjärde maratonlopp i lördags och fick en placering i den åttiofjärde percentilen. Det är inte mycket i livet jag älskar mer än att springa riktigt långt så fort jag bara kan och det finns inte mycket som känns bättre än att stoppa klockan och se siffror jag gillar. Jag har testat barfotalöpning i sand och det var något av det närmaste en förtappad man som jag kommit en religiös upplevelse, och jag kan mycket väl tänka mig att det finns sundare sätt att springa på än att stoppa ner fötterna i ett par dyra löparskor och hoppas på det bästa. Jag borde tillhöra McDougalls målgrupp.

Om han bara inte hade gått alldeles hej för långt så hade jag säkert gjort det också, men naturligtvis kan han inte bara säga att det vore bättre om vi sprang med annan teknik, under andra omständigheter, med annan utrustning eller vad som helst. Han måste leta reda på något halvt förlorat naturfolk och låtsas som om de känner till djupa hemligheter som vi fördärvade civilisationsoffer glömt bort.

Visst är det sant att människan är skapt för långdistanslöpning på ett helt annat sätt än de flesta djur. Det är ett par människor som vunnit Man versus Horse Marathon och på ännu längre distanser skulle hästarna halka efter och aldrig hinna ikapp. Våra förfäder sprang faktiskt ner gaseller och det finns människor som fortfarande jagar på det viset. Om McDougall nöjt sig med att säga detta och peka på Tarahumarafolket som ett exempel på god hälsosam löpning så hade han haft en toppenbok.

Men förmodligen hade den inte sålt lika bra som den här versionen, där han fallit offer för den allmänmänskliga önskan att hitta en enda faktor som löser precis allt. Ungefär som de värsta LCHF-fantasterna, som tror att kolhydrater är källan till allt mänskligt elände, så hävdar McDougall att löpningen höll oss glada, smala, friska, fridsamma och nöjda med vår lott i livet, tills vi bröt mot knatandets bud och föll. Att snabbspringande naturfolk inte heller är så satans fridsamma och friska förmår han ignorera eller medvetet dölja.

Det är lustigt. Vi har tillbringat tusentals år med att skingra okunskapens mörker, men många av oss söker fortfarande svaren på livets frågor på de minst bildade ställena i världen, som om allt detta vetande på något sätt gjort oss mindre kunniga. Vi vet att världen är en komplicerad plats med ziljoner och åter ziljoner småbitar som hakar i varandra, men många av oss tror fortfarande att det finns en enkel lösning som fixar alltihop. Tanken om det forna Paradiset är så allmän och stark att vi hugger tag i vilket halmstrå som helst för att hitta tillbaka.

Det finns inte en enda lösning på allt, och om det skulle finnas det så är det inte att kuta. Jag älskar det, men jag tror inte det gör mig ett dugg mindre våldsam eller deprimerad, och om jag har fel där så är det bara för att det distraherar mig och gör mig för trött för att slåss.