torsdag 12 maj 2011

Cocksuckers!


Deadwood är en stad i South Dakota som under 1800-talets senare halva blev skådeplatsen för mycket av det som vi i dag tänker på som vilda västern. Det var där Wild Bill Hickok dog, det var där Calamity Jane svor och söp, det var där George Hearst expanderade sin förmögenhet som sedan skulle tas över av sonen William Randolph Hearst. Wyatt Earp och hans bröder tittade förbi och Soapy Smith svindlade medborgarna. Det är ett rikt material att göra en TV-serie av.

Deadwood håller sig tillräckligt nära den verkliga historien för att ge en fascinerande insikt i livet strax utanför USA:s gräns under åren efter inbördeskrigets slut, samtidigt som karaktärer naturligtvis skapas, försvinner och slås ihop, och händelser förändras. Under tre får vi följa livet i Deadwood, med sheriffer och affärsmän, salooner och bordeller, kineser och frigivna slavar, mord och bedrägerier, såpoperaförvecklingar och kärlek och hat.

Seth Bullock är den ofrivillige sheriffen, bäst beskriven som en 1800-talets Batman. Han är så god att det gör ont i honom och han är ständigt ungefär två sekunder ifrån att mörda varenda jävel som inte är lika god som han, hur hett han än önskar att han kunde glömma alla andra och bry sig om sin egen lycka för en gångs skull. Hans främsta fiende - som ibland av nöd och gemensamma intressen är hans allierade - är den färgstarke, brutale och intrigerande saloonägaren Al Swearengen, som bara följer lagen så länge det gagnar honom personligen. Han är dock ingen nattsvart skurk och i en minnesvärd scen får vi förklaringen, men inte ursäkten, på hans beteende.

De är två av de dussintals karaktärer som dyker upp och försvinner. Vissa är ärliga medan andra är falska, vissa är altruistiska medan andra är egoistiska, vissa är mordiska medan andra är lugna, men alla är sammansatta av ibland motsägelsefulla bitar, precis som människor i verkligheten. Relationerna dem emellan är djupt äkta. Skurkarna kan också känna lojalitet, beundran, till och med ömhet. Swearengens hårdare underhuggare tjänar inte honom enbart för att han betalar dem. De har sina egna anledningar.

Deadwood är till att börja med en kaotisk plats, en laglös håla som knappt kan kallas för stad, men under Bullock och Swearengen formas den till ett ställe där en man kan hålla huvudet högt och ha en hygglig chans att inte få det bortskjutet. Staden är ett mikrokosmos, en liten symbol för mänsklighetens strävan mot civilisation. Trots att Bullock ser Swearengen som sin motsats så vill de samma sak: att Deadwood ska bli en välordnad stad där man kan driva sina affärer och leva sitt liv. Det finns sådana som kämpar emot, som vill att laglösheten ska bestå och att revolvern ska vara den enda auktoriteten, men de kan inte stoppa utvecklingen. Deadwood befinner sig i vildmarken men rör sig mot civilisationen.

Det går inte att prata om Deadwood utan att nämna svärandet. Det finns en anledning till att det här inlägget heter som det gör. Det finns tydligen gott om kuksugare i Deadwood; särskilt Swearengen kastar epitetet omkring sig som om han led av en enormt specifik form av Tourettes syndrom. Det är cocksuckers hit och cocksuckers dit tills avtrubbningen sätter in och tittaren får anstränga sig för att inte kalla sin gamla mamma för en riktig cocksucker. Vilket kunde orsaka en spänd stämning på nästa familjemiddag. Samtidigt är språket väldigt tillrättalagt och förfinat när det behövs; varenda engelsktalande karaktär talar flytande romantiserad 20-tals-engelska.

Deadwood har dessutom samma trevliga bonusegenskap som Battlestar Galactica och i betydligt högre grad: människorna ser ut som vanliga människor, om än inte alltid som människorna lär ha sett ut i South Dakota på 1870-talet. De två snyggaste, i min mening Seth Bullock och Joanie Stubbs, ser ändå ut som någon man skulle kunna stöta på ute på gatan.

I sammanfattning är Deadwood en delvis verklighetsbaserad representation av hur samhällen uppstår bland oorganiserade människor, vilket gör att den berör allt som gör oss till människor: känslor, planer, motsättningar, intriger. Och dessutom ger den en på sina sätt romantisk bild av dåtiden, som i alla fall jag ibland önskar vore sann.

Inga kommentarer: