En kaka som är hundra procent russin

Eftersom jag entusiastiskt gafflat om musikens emotionella makt och dessutom redogjort för min kärlek till musikalavsnitt så är det kanske ingen större chock att jag är förtjust i serien som helt består av musikalavsnitt: Glee. Jag har bara sett den första säsongen och det sägs att den andra är mycket sämre, men det vore ändå ett brott mot Herrens lag att inte ha med den här serien i en lista på mina favoriter.

Storyn är inte helt lättillgänglig för en icke-amerikan eftersom den bygger på high school-specifika förhållanden och kulturer som i alla fall jag inte känner igen från min egen skoltid, men går ut på att spanskläraren och musikentusiasten Will Schuester startar en "glee club", sångkör, på skolan där han arbetar. Av någon anledning anses glee clubs gravt nördiga och det är inte lätt för Schuester att få medlemmar. Dessutom finns det inte mycket utrymme i budgeten så kören måste gå bra i tävlingar mot andra skolor för att få lov att fortsätta. Cheerleadingcoachen Sue Sylvester är seriens skurk då hon ser det som sin uppgift att krossa kören, skenbart för att få dess blygsamma budget själv men förmodligen egentligen för att hon får ut något personligt av det.

Kören består till att börja med av geeks, utstötta och original men de får snart sällskap av några footballspelare och några cheerleaders. De senare sjunker i aktning av att vara med men måste av olika anledningar och lär sig ganska snabbt att älska det. Om man är bra på något - och de här ungarna kan sjunga - så vill man i allmänhet göra det också.

Musikalavsnitt av TV-serier fungerar i allmänhet på ett av två sätt. Antingen brister folk omotiverat ut i sång på samma sätt som i musikaler och sjunger i stället för att ha vanliga repliker, eller så är ramhistorien en föreställning eller dylikt som gör att det förekommer en massa sång i avsnittet. Glee kombinerar dessa. Kören övar nya låtar i varje avsnitt och ibland får vi klassiska musikalframföranden som när den rullstolsbundne Artie sjunger "Dancing By Myself" medan han rullstolsdansar genom skolans korridorer eller Kurt Hummel genom "Rose's Turn" reflekterar över sitt förhållande till sin far. Skaparna bakom Glee är helt enkelt bra på att hitta nya sätt att trycka in musik i serien.

De är också väldigt bra på att välja ut musik. Det är inte slumpmässigt valda låtar som sjungs utan varenda en har en anknytning till avsnittets handling, även om den sjungs som ett nummer. Musiken är fördelad mellan nutida hits, äldre klassiker, bortglömda pärlor och standardmusikalnummer. Nästan varje avsnitt har någon låt vars intro gjorde mig glad för att jag skulle få höra den toppenlåten en gång till, och nästan varje avsnitt har någon låt som jag aldrig hört förr men genast började älska.

Musikalen har aldrig varit den mest verklighetstrogna eller logiska konstformen, så Glee tummar naturligtvis på verkligheten en smula också. I Glee kan high school-elever med femton sekunders förvarning framföra ett koreograferat sång-och-dans-nummer och två sångare kan utan minsta förberedelse förvandla en solosång till en duettduell. Det är en del av charmen. Musikalälskare både vill ha och kräver det.

Trots att jag nästan bara pratat om musiken, eftersom det är det som utmärker Glee, så hade serien nog aldrig fungerat utan en genuin story som musiken är där för att accentuera. Den övergripande historien gäller körens kamp för att överleva och Sue Sylvesters försök att förgöra den - hon är för övrigt en karaktär som jag hade svårt att stå ut med i de första avsnitten men snart började älska att hata - och under den dyker standardskolserieproblemen upp: graviditet, social kamp, droger, homosexualitet, komplicerade förhållanden med föräldrar, konflikter mellan olika intressen. Att det fungerar så bra som det gör beror på att Glees upphovsmän förstår hur man använder musikens välsignade förmåga att vara en genväg till känslor.

De allra mest rörande bitarna gäller den homosexuelle och väldigt camp gay Kurt Hummels förhållande till sin far, som är en kepsbärande blue collar sportdiggande okultiverad man som inte har många referenspunkter till sin sons läggning, vare sig sexuellt eller kulturellt. Det är inte lätt för honom att älska en homosexuell son men han gör det, så mycket det bara går.

I sammanfattning är Glee ett lyckat försök att göra en serie som i varenda avsnitt gör det som vanliga serier försöker med ungefär en gång under sin levnad. Om man gillar musiken som framförs kommer man att älska serien eftersom musiken är så sammanvävd med historien och ger historien dess kraft. Det finns knappt ett avsnitt som inte får det att röra sig i hjärtat på mig, och jag vill inte ens prata om "I'll Stand By You" eller "I Dreamed A Dream".