Min tredje favoritserie: Xena: Warrior Princess. Ja, jag vet. Den är camp och den är kitsch och den är typisk bakfull-söndag-TV och den tar bara sig själv på halvt allvar och ingen annan kommer ens så långt. Allt det där stämmer också, för det mesta.
Det är bara det att den dessutom berättar en riktigt kraftfull historia om omvändning, om att jagas av sitt oförsonliga samvete, om kärlekens helande kraft och om att kämpa mot mörka inre drifter som ständigt hotar att ta över.
Xena var en härjande krigsherre med en egen armé. Hon skövlade, mördade, brände, rövade och plundrade. Hon dök upp som skurk i Hercules och skulle bara vara med i tre avsnitt. Hennes huvudsakliga uppgift var att vara så gränslöst ond att helylle-Hercules inte hade några problem med att döda henne i slutet av det tredje avsnittet. Men något hände. Hon blev alldeles för intressant och det gick inte att göra sig av med henne. I stället fick hon sin omvändelse och när hennes egen serie börjar håller hon på att gräva ner sin rustning och sina vapen för att både praktiskt och symboliskt lämna det livet bakom sig.
Då råkar hon bli vittne till ett illdåd vars värnlösa offer ändå kämpar emot, och efter en kort tvekan tar hon upp sin utrustning ur marken och hjälper till. Som den krigarprinsessa hon är segrar hon och det visar sig att ett av de överlevande offren är Gabrielle, ett blont litet tösasnöre som drömmer om att bli en världsberömd bard och genast bestämmer sig för att hon ska skriva Xenas saga. Att Xena gör allt för att avråda henne hindrar inte Gabrielle och Xena får finna sig i att ha en reskamrat med sig.
Den tredje centrala karaktären i serien, bra mycket viktigare än hans relativt lilla speltid ger vid handen, är krigsguden Ares. När Xena fortfarande var ond var hon Ares förkämpe, viktigaste elev och älskarinna. Han vill ha henne tillbaka. Han vill att hon ska sluta förneka sin sanna natur och bli hans mörka drottning igen.
Häri består seriens centrala konflikt. Det är på sätt och vis en klassisk nice-guy-bad-boy-historia även om det här råkar röra sig om en nice girl. Gabrielle är god och oskuldsfull och full av ljus. Hon ser upp till Xena och litar fullständigt på hennes inneboende godhet, som hon själv inte förmår tro på. Ares är brutal och våldsam men samtidigt förförisk. Han är en klassisk Satan som frestar Xena med det hon helst vill ha. I varenda stridsscen lyser extasen ur Xenas ögon; hon älskar att slåss, hon älskar att vinna, hon älskar att göra det hon tränat så hårt för att bli bra på. Hon vill släppa all kontroll och bli Ares vilda förkämpe igen. Det är bara Gabrielle som får henne att hålla monstret fängslat och ändå finna en mening med livet.
Historien fungerar även om man inte accepterar att Xena och Gabrielle nuppar off-camera (vilket de helt uppenbart gör) men den blir naturligtvis starkare om man sluter sig till lägret som anser att Ares och Gabrielle inte bara är rivaler om Xenas själ utan om hennes hjärta. Särskilt scenerna mellan Ares och Gabrielle senare i serien, när Gabrielle själv blivit en skicklig krigare och Ares försöker locka över henne till sin sida, får en helt annan skärpa i det ljuset.
Där har vi också den tragedi som tycks förfölja Xena. I början är Gabrielle det ljus som leder henne, men det är omöjligt att umgås med Xena utan att råka ut för all världens faror och blod och död, och det dröjer inte länge förrän Gabrielle själv börjar lära sig stridens konst. Allt eftersom serien fortgår blir hon skickligare och skickligare och det är ett mörkt ögonblick när hon och Xena tvingas inse att Gabrielle också börjat tänka på vapen och död som en första utväg. Men det är inte hopplöst. Gabrielle har aldrig fallit för Ares, även om hon också frestas.
Xena: Warrior Princess är en helt annan sorts serie än Battlestar Galactica eller Oz. Storheten hos de två ligger till stor del i uppsjön karaktärer och sammanflätade bihistorier. Medan Xena visserligen innehåller berättelser som sträcker sig över flera avsnitt och en ansenlig samling bifigurer så ligger dess genialitet just i den starka röda tråden som börjar i den första scenen i det första avsnittet och når hela vägen fram till det modiga slutet. Det är kanske därför den är så underskattad; man måste följa den för att förstå hur bra den är. Ett lösryckt avsnitt här och var är inte mycket till reklam för dess styrkor, och kanske råkar man då få syn på när Xena shoppar i ett anakronistiskt varuhus eller hamnar i en västernstad där sporrlösa människor åtföljs av sporrars klinganden. Det gäller att förstå att serien tar sig själv på allvar, men bara till en viss gräns, och har en enorm självdistans samtidigt som de mörkare delarna är så mycket på riktigt som de kan vara.
Jag har aldrig sett ett avsnitt av Buffy och min kärlek till Xena är en bidragande orsak till det, för så fort ett Buffy-fan framhåller något från den serien som unikt och häftigt och innovativt så tänker jag i mitt stilla sinne att det var coolt när Xena gjorde det först. Från något så generellt som en kvinnlig actionhjälte till något så specifikt som ett musikalavsnitt (Xena hade två, båda underbara men särskilt det första, "The Bitter Suite"). Jag kommer säkert att älska Buffy om jag nånsin börjar titta, men den kommer nog aldrig att ta över Xenas plats.
I sammanfattning är Xena: Warrior Princess en gravt underskattad serie som erbjuder humor, action, kärlek och drama i en skiftande blandning som berättar en sammanhållen historia med ett kraftfullt tema, och om vi dessutom får se vackra människor i vacker miljö så kan det inte heller skada.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar