En filmbloggsläsare önskade sig skriverier om bra TV-serier, men det kändes som om det föll utanför ramen för vad filmbloggen pysslar med. Då denna bloggs ämne är precis vad som helst som jag känner för att skriva om så passar det dock perfekt här. Därmed inleder jag härmed en serie på ett obestämt antal inlägg som avhandlar TV-serier som åtminstone är med och slåss om titeln som min favoritserie någonsin.
Först ut: Battlestar Galactica. Denna science fiction-serie är formellt baserad på en TV-serie från sjuttiotalet men den här versionen hade lika gärna kunnat vara en originalserie om man bytt några namn och gjort andra designval. Likheterna är namnen samt att båda serierna handlar om ett rymdskepp (det eponyma Battlestar Galactica) som leder en improviserad rymdflotta undan robotrasen cyloner.
När berättelsen börjar lever mänskligheten på tolv kolonier döpta efter de tolv stjärntecknen: Sagittarion, Picon, Gemenon och så vidare. Fyrtio år tidigare gjorde cylonerna, intelligenta robotar, uppror och ett krig utkämpades. Till slut blev det fred och cylonerna gav sig av ut i rymden. Sen dess har människorna en gång om året skickat ett sändebud till en neutral rymdstation. Hittills har cylonerna inte dykt upp, men i pilotfilmens fantastiska inledningsscen gör en just det. Hon ser ut som en människa, inte som den glänsande metallcyklop cylonerna var sist mänskligheten såg dem.
Människornas sändebud blir den förste som dör, men han följs av nästan hela mänskligheten. Atombomber utrotar de tolv kolonierna och de enda överlevande befinner sig ombord på rymdskepp som råkade befinna sig tillräckligt långt bort för att överleva. Amiral Adama på Battlestar Galactica tar kommandot och de börjar söka efter en mytisk planet som kallas för Jorden, medan cylonerna fortsätter jaga dem. Det finns dock cyloner överallt, de kan inte skiljas från människor ens med avancerade medicinska undersökningar, och många av dem tror till och med att de är människor.
Varför är då detta så bra? Till att börja med finns det ingen som är ond eller god. Visst, cylonerna dödade några miljarder människor vilket ju definitivt befinner sig på den mörkare halvan av moralskalan, men när vi väl lär känna dem inser vi att det inte är fullt så enkelt. Flera av dem var emot det och ännu fler börjar ångra det. Det finns en plan, dikterad av cylonernas religion som till skillnad från människornas är monoteistisk, men den är inte allmänt accepterad. Cylonerna är skurkar, i alla fall till att börja med, men de är inte onyanserat onda.
Människorna är hjältar, i alla fall till att börja med, men det innebär inte att de är vita riddare. De har en amiral och en president som är beredda att fuska för att behålla makten - allt till mänsklighetens fromma, förstås - och flottan är knappast enad. Slitningar och fördomar river de få överlevarna hit och dit. Det finns faktioner med diametralt olika politiska inriktningar. Den fängslade terroristen Zarek klättrar på den politiska stegen, geniet dr Gaius Baltar visar sig vara en totalt självisk man med mycket på sitt samvete, och ingen går igenom serien obefläckad. Både cyloner och människor torterar och dödar, både cyloner och människor hatar och älskar. För ingendera sidan är det okomplicerat.
En ypperligt trevlig bisak, som kommer att återkomma när jag skriver om andra TV-serier, är att Battlestar Galactica innehåller gott om människor som faktiskt ser ut som vanliga människor. De som är sjukt snygga har oftast en anledning. Jag är orimligt förtjust i stridspiloten Starbuck som är ett sådant unikum att hon faktiskt ser ut som en kvinnlig militär. Visst, hon är satans snygg men det finns en smula kroppsfett på henne, vilket det gör på kvinnor som hårdtränar för att vara i allmänt god form och äter för att få muskler. Ingen modell, ingen bodybuilder, ingen häcklöperska.
Bland uppsjön av bihistorier och legionerna av karaktärer finns en röd tråd som löper genom seriens fyra säsonger. Att seriens upphovsmän har erkänt att de inte hade riktig koll på vart de var på väg och ibland bara hittade på saker allt eftersom spelar föga roll. Jag var under de två sista säsongerna övertygad om att det inte skulle funka, det skulle inte gå att få ihop det här och knyta samman allt. Det gick faktiskt, och vi fick ett tillfredsställande slut. Nästan alla frågor besvarades, till och med de som fick mig att lägga pannan i djupa veck och klia mig i huvudet och undra hur i himlens namn detta kunde hänga ihop.
I sammanfattning är Battlestar Galactica en fantastisk serie som visar upp realistisk politik, moralisk tvetydighet, religiösa motsättningar, kärlek och hat samtidigt som man får så mycket action som man kan tänkas behöva. Den berättar den bästa sortens science fiction-historia, en som inte hade kunnat berättas utan science fiction. Och kanske blev jag lite tårögd under avsnittet "33".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar