Lokalsinne

Jag har inget lokalsinne. Det ställer rätt ofta till problem i vardagen då jag kan gå vilse i centrala Malmö och det gör mig till ett av Google Maps-appens största fans även om den leder mig fel ibland men det gör långlöpning intressantare. Jag springer tills jag är vilse och sen försöker jag hitta hem. Det brukar bli ungefär rätt distans.

Jag kan bara hitta genom att medvetet eller halvmedvetet memorera landmärken. När jag någon gång får en känsla av att "om jag går hitåt kommer jag förmodligen till det stället" så är det fel ungefär halva tiden och resten av tiden hade jag omedvetet memorerat något från en tidigare gång. Och när något felaktigt fastnar så är det stört omöjligt att bli av med, vilket gör att jag gång på gång springer vilse på exakt samma ställe.

Världen sitter helt enkelt inte ihop på ett vettigt sätt för mig. Inne i mitt huvud är alla gator raka och alla vinklar räta vilket ställer till problem så fort det dyker upp en kurva eller korsning. Det finns ställen jag har varit på massor med gånger utan att inse att de ligger en minut ifrån varandra.

Det som var en enorm uppenbarelse för mig var att inse att det inte är så för alla. Jag trodde att de som hade ett lokalsinne bara var bättre än jag på att minnas landmärken och riktningsförändringar. När de kunde gå uppför en trappa och fortfarande veta åt vilket håll ytterdörren låg antog jag att det var för att de medvetet lagrade sina rörelser.

I själva verket har de ett helt sinne som jag saknar. När de går hit och sen dit och sen upp och sen vänder och sen en bit tillbaka och fortfarande har koll så är det för att de har en extra bit hjärna som håller koll åt dem. Det var en total nyhet för mig.

Så när jag säger att jag inte har något lokalsinne är det ingen överdrift. Jag har inte bara dåligt lokalsinne, jag saknar det helt och hållet. Jag förstår det inte ens, inte riktigt. Men det måste vara en bra grej att ha.