Allt är inte en konspiration

Jag har tidigare pratat om den tydligen allmänmänskliga impulsen att betrakta sig själv som förföljd och förtryckt. Människor verkar ha en grundläggande förkärlek för att betrakta sig som utsatta för angrepp och dunkla planer och i bortre ändan har vi gangstalking, där oskyldiga människor utsätts för precis ingenting och tolkar det som en ondskefull konspiration riktad mot dem, personligen.

För det mesta handlar det i alla fall om hyggligt stora skeenden; i det inlägget använde jag ett par människor som ansåg sin åsiktsfrihet kränkt och när jag ser det här fenomenet brukar det gälla just sådant. Politiskt förtryck, förföljelse, mobbning på samhällelig skala, oavsett hur friska och krya de förmenta offren är.

Men samma sak händer på de lägsta nivåer, och det som nu aktualiserade det för mig är ett publicerat läsarbrev till löparbloggande Petra Månström. Brevskrivaren Maria saknar damlöparkläder i större storlekar. Det är förstås drygt om man är en damlöpare av större storlek. Jag blir själv sned när jag inte hittar kläder (allvarligt talat, jag gick ner nånstans mellan femton och tjugo kilo och alla byxor är fortfarande för långa; vad är det för hässjestänger som kläder designas för egentligen?).

Men vem är det hon är arg på? Hon verkar angripa universum i stort och avslutar med att de som är storvuxna inte får ta plats i löparnas värld. Får - för vem? Vem är det som hindrar dem? Hon ifrågasätter hur man tänker när man säljer toppar i storlek 52 men ingenting annat i den storleken, för man kan ju inte vara naken i övrigt. Men det är ingen som tänker på det över huvud taget, för affärer fungerar inte så att någon sitter och kontrollerar att det finns kompletta garderober i alla storlekar och att man kan klä sig från noll till hundra på ett ställe. Det är ingen som sammanställt en komplett logik och kommit fram till att ensamma toppar i storlek 52 är totalt rimligt.

Jag vet inte varför damlöparkläder i större storlekar är sällsynta. Kanske tror bossarna att det inte finns någon marknad för det. Kanske har de provat - de kanske köpte in de där Adidaskläderna Maria nämner - och det fanns ingen marknad, eller i alla fall inte en tillräckligt stor. Kanske fanns det bara små storlekar att få tag på när de började sälja och de har inte fått för sig att ändra sortimentet sen dess. Det kan vara något av det eller något annat, jag vet inte.

Men jag är helt säker på att det inte är för att det sitter ett gäng onda klädföretagschefer nånstans och kommer överens om att de inte ska sälja damlöparkläder i större storlekar, för att jävlas med större damer. De sitter inte och skrockar åt att kvinnliga löpare måste bära fula manskläder som inte passar. De försöker inte utesluta någon från löpning och verkligen inte från att köpa deras kläder.

Jag tror inte att Maria heller tror att det är så, men om hon inte gör det förstår jag inte varför hon skrivit som hon skrivit. Hon verkar arg på någon som orsakat detta, någon som ger henne de här känslorna av uteslutning. Vem?

Det är den biten jag tycker är så konstig. Jag har själv nyligen och högljutt surat över att min nya löparklocka inte har taktlarm, men aldrig föll det mig in att någon skulle ha tagit bort funktionen för att göra mig förbannad och sabba min träning. I stället funderade jag över varför den kunde ha tagits bort, frågade mina läsare och skrev till Garmin (utan större hopp, men värt ett försök). Det finns säkert en anledning, även om den är dum.

Om jag vore Maria skulle jag se till att köpa de där stora Adidaskläderna om de alls går att få tag på. Samla ihop fler som vill ha och beställ i mängd, eller skriv till klädaffärerna och förklara att vi är X pers som vill ha det här. Om affärerna tror att de kommer att göra pengar på att sälja något, så kommer de att sälja just det. Det finns ingen komplott för att rensa marknaden på stora damlöparkläder; det finns bara inga nu. Allt är inte en konspiration. Faktum är att knappt något är det.