Förföljelsens sötma

När någon öppet hävdar sig vara förföljd och förtryckt medan hen fortfarande lever i det samhälle som enligt henom förföljer och förtrycker, då brukar jag sucka och avfärda människan i fråga. Det är en policy som gör att jag får sucka väldigt mycket men å andra sidan slipper jag lyssna på en massa smörja. Det är nämligen en rätt säker markör på att personen i fråga pratar strunt, särskilt som de här människorna i allmänhet hävdar att det de säger är förbjudet att säga, samtidigt som de med sina egna ord bevisar att så inte är fallet. Extrapoäng utdelas om personen skyller på "PK-maffian", "böglobbyn" eller liknande imaginära organisationer.

Jag vet inte om det har blivit populärare eller om jag bara har otur, men det känns som om det här retoriska tricket numera är det första vapnet i var och varannan gnällrövs arsenal. Det spelar ingen roll hur mainstream och etablissemang man är, det spelar ingen roll om man är en kränkt vit man eller ett statsråd eller medlem av den största religionen i världen, man kan ändå lyckas hitta något sätt att framställa sig själv som en stackars utsatt minoritet, förtryckt av en ond övermakt som råkar bestå av alla som inte håller med en.

Ironiskt nog får förföljelselåtsandet precis den effekt som de låtsasförföljda hävdar att förföljelsen får och syftar till: likriktning. Det finns knappt en människa med annorlunda eller kontroversiella åsikter som faktiskt argumenterar för dem i stället för att slösa bort tiden med att hävda att hen inte får argumentera för dem och att det i själva verket är förbjudet att ens nämna dem.

Det kanske värsta exemplet återfinns i The Pink Swastika, en bok som talar om homosexualitet bland nazisterna. Det är som allra minst ett intressant ämne - Ernst Röhm var så out homosexuell som man kunde vara och en bidragande orsak till att SA rensades ut var att homosexualitet frodades däri - och jag ville gärna läsa boken trots att den positivt refererade till The Hidden Hitler, en bok som jag läst och fann fullständigt oövertygande.

Men naturligtvis måste det visa sig att författarna var paranoida galenpannor som såg sig som kämpar mot den överväldigande bögvågen som hotar att förvandla USA till Nazityskland. Det handlade inte bara om homosexuella nazister utan om hur nazismen sprang ur homosexualitet, och antigaylagstiftning och rosa trianglar var tydligen bara täckmantlar. Och självklart spelar de förföljelsekortet: "today's 'PC' code suppresses intellectual dissent to a degree not seen since the Third Reich".

De här killarna har precis skrivit en bok om Nazityskland, ett samhälle som mördade de oliktyckande. De har publicerat denna bok, full av oliktyckeri. De lever och har hälsan. Och ändå kan de inbilla sig att det är lika illa att vara oliktyckande i USA i dag som i Nazityskland, och att det aldrig varit värre däremellan. Har de aldrig hört talas om Nordkorea? Sovjetunionen? Irak? För att de ska kalla sig förföljda måste de vara fullständigt ovetande om vad förföljelse innebär. Vilket de inte kan vara, med tanke på boken de precis skrivit.

Varför är det så attraktivt att spela förtryckt? Varför är miffon så kvicka med att hävda att varje åsikt som inte sammanfaller med deras egna automatiskt innebär ett försök att tysta dem, medan de själva får tycka annorlunda om allt i vår värld? Vad är det med att vara förföljd - så länge man slipper faktiskt vara förföljd - som drar till sig så många anhängare? Och varför konstruerar de komplexa konspirationer, bara för att ha en övermäktig fiende att skylla allting på? Vill de så gärna vara underdogs? Eller är det bara en praktisk replik att ta till och sen kan sanningshalten dra åt helvete?

Måste vara så. Själv tycker jag det är fantastiskt när mainstream råkar sammanfalla med mina åsikter och jag har verkligen inget behov av att vara ett kämpande offer för en nebulös övermakt. Det finns nog med verkliga fiender utan att vi går omkring och uppfinner fiktiva.