Allting vilar på människor

På sista tiden har jag närt en sjuklig fascination för Nordkorea, detta besynnerliga lilla land som i en allt öppnare värld lyckas hålla sig remarkabelt slutet. Det finns mycket intressant med det, kanske mest av allt det faktum att det är fullständigt omöjligt för dig och mig att veta särskilt mycket om stället med ens halvdan säkerhet. Det finns knappt en människa som har något att säga om Nordkorea men inte anledning att frisera det hen säger, den officiella informationen är oavsett källa insvept i mysterium, och vi vet inte ens sådana grundläggande fakta som den nuvarande statschefens ålder eller var han gick i skolan.

Jag har läst diverse intressanta artiklar och böcker som Alla monster måste dö (en reportagebok av två svenskar om en resa genom Nordkorea) och Nothing to Envy (som bygger på intervjuer med nordkoreanska avhoppare och ger fantastisk insikt i vanliga nordkoreaners liv), och efter alltihop tänker jag samma sak som om Sovjet och Östtyskland och alla andra slutna länder.

Det mest bestående intrycket jag hade med mig från det sanslöst coola Checkpoint Charlie-muséet i Berlin var att vakterna vid Berlinmuren inte var robotar. Ibland missade de med flit när de sköt mot flyende. Ibland accepterade de uppenbart falska pass och släppte igenom folk. Det är klart det är så, förstås. Regimen må vara iskall, men enskilda människor som har ett jobb är det sällan. Det är ingen större skillnad på en östtysk soldat eller polis och en annan östtysk.

Likadant måste det vara i Nordkorea. Visst finns det ett gäng i toppen som vill att det ska vara exakt som det är, och visst har hela nationen antingen en hängivenhet till saken, ett allvarligt fall av Stockholmsyndromet eller en total kuschning, men det är ändå människor som är lägervakter, poliser, gränsvakter, soldater och så vidare. Regimen kan bara existera genom tusen sinom tusen människors aktiva arbete. Någon måste faktiskt stoppa dem som försöker lämna landet och av allt att döma gör de det, gör sina jobb.

Men många av dem måste också vilja fly. Många av dem måste vilja något annat än att fängsla människor som säger något sarkastiskt om Kim il-Sung. Och det är det här jag försöker få grepp om. Regimens maskineri bygger på människor som själva både ingår i maskineriet och i det som kontrolleras av maskineriet. Om en gränsvakt får för sig att hoppa av så är det svårt, för de andra gränsvakterna stoppar honom. Om de inte gör det så råkar de själva illa ut, för poliser griper dem och om poliserna inte gör det så råkar de själva illa ut för... ni förstår.

Så systemet fortgår därför att det finns, för att de som upprätthåller systemet alla känner sig fångna av det. Om de kunde komma överens om att lägga av, allihop, så skulle systemet rasa samman på samma sätt som proletärerna i 1984 skulle kunna kasta av sig partiet som en hund ruskar av sig löss om de bara kom på idén. Men alla tror att det är omöjligt, för systemet har rest sig bortom sina mänskliga beståndsdelar och blivit något ständigt närvarande som framgångsrikt låtsas ha en egen existens, skild från människorna det är beroende av.

Det, tycker jag, är ohyggligt fascinerande.