måndag 16 juli 2012

Allting vilar på människor


På sista tiden har jag närt en sjuklig fascination för Nordkorea, detta besynnerliga lilla land som i en allt öppnare värld lyckas hålla sig remarkabelt slutet. Det finns mycket intressant med det, kanske mest av allt det faktum att det är fullständigt omöjligt för dig och mig att veta särskilt mycket om stället med ens halvdan säkerhet. Det finns knappt en människa som har något att säga om Nordkorea men inte anledning att frisera det hen säger, den officiella informationen är oavsett källa insvept i mysterium, och vi vet inte ens sådana grundläggande fakta som den nuvarande statschefens ålder eller var han gick i skolan.

Jag har läst diverse intressanta artiklar och böcker som Alla monster måste dö (en reportagebok av två svenskar om en resa genom Nordkorea) och Nothing to Envy (som bygger på intervjuer med nordkoreanska avhoppare och ger fantastisk insikt i vanliga nordkoreaners liv), och efter alltihop tänker jag samma sak som om Sovjet och Östtyskland och alla andra slutna länder.

Det mest bestående intrycket jag hade med mig från det sanslöst coola Checkpoint Charlie-muséet i Berlin var att vakterna vid Berlinmuren inte var robotar. Ibland missade de med flit när de sköt mot flyende. Ibland accepterade de uppenbart falska pass och släppte igenom folk. Det är klart det är så, förstås. Regimen må vara iskall, men enskilda människor som har ett jobb är det sällan. Det är ingen större skillnad på en östtysk soldat eller polis och en annan östtysk.

Likadant måste det vara i Nordkorea. Visst finns det ett gäng i toppen som vill att det ska vara exakt som det är, och visst har hela nationen antingen en hängivenhet till saken, ett allvarligt fall av Stockholmsyndromet eller en total kuschning, men det är ändå människor som är lägervakter, poliser, gränsvakter, soldater och så vidare. Regimen kan bara existera genom tusen sinom tusen människors aktiva arbete. Någon måste faktiskt stoppa dem som försöker lämna landet och av allt att döma gör de det, gör sina jobb.

Men många av dem måste också vilja fly. Många av dem måste vilja något annat än att fängsla människor som säger något sarkastiskt om Kim il-Sung. Och det är det här jag försöker få grepp om. Regimens maskineri bygger på människor som själva både ingår i maskineriet och i det som kontrolleras av maskineriet. Om en gränsvakt får för sig att hoppa av så är det svårt, för de andra gränsvakterna stoppar honom. Om de inte gör det så råkar de själva illa ut, för poliser griper dem och om poliserna inte gör det så råkar de själva illa ut för... ni förstår.

Så systemet fortgår därför att det finns, för att de som upprätthåller systemet alla känner sig fångna av det. Om de kunde komma överens om att lägga av, allihop, så skulle systemet rasa samman på samma sätt som proletärerna i 1984 skulle kunna kasta av sig partiet som en hund ruskar av sig löss om de bara kom på idén. Men alla tror att det är omöjligt, för systemet har rest sig bortom sina mänskliga beståndsdelar och blivit något ständigt närvarande som framgångsrikt låtsas ha en egen existens, skild från människorna det är beroende av.

Det, tycker jag, är ohyggligt fascinerande.

5 kommentarer:

mberzell sa...

Ja, huvva. Nordkorea verkar ju vara väldigt anakronistiskt på nåt vis. Såna system känns väldigt förra seklet.

Är böckerna du tar upp läsvärda?

Patrik sa...

Verkligen. Särskilt Nothing to Envy.

Simon sa...

Det är väl egentligen samma fenomen som gör att storföretag kan komma undan med så mycket svinerier med motivering att "Det är ett företag, det ska tjäna så mycket pengar som möjligt"? Som om det handlade om en stor fokuserad Mammon Machine och inte en grupp människor.

Patrik sa...

Är det verkligen det? Om alla vanliga nordkoreaner lägger ner är staten knallad, men om alla anställda i ett storföretag lägger ner är de lika knallade som företaget, om inte mer.

På samhällelig nivå har du förstås rätt; om ALLA vägrade göra skit för pengar skulle det vara annorlunda.

Simon sa...

Tänkte främst på det sista du skrev, med att det skilt sig från människorna och fått en egen existens. Ett företag är också bara en grupp med människor, där anledningen till att de är en grupp friställts från gruppen och fått en egen identitet med egna attribut. Inte mycket samma på andra punkter, men jag tycker att grundfenomenet är detsamma.

Ett ännu mer långsökt exempel är väl klubblag kanske. Många lag sägs vara på olika sätt, och emedan alla spelare kan vara utbytta mot nya över en femårsperiod så är det betydligt mer sällan som lagets attribut i stort förändras.