måndag 9 juli 2012

Här är vi! Vi ska försvinna!


Jag kan inte gå utanför dörren utan att se en reklampelare som pratar Swedish House Mafia, tidningarna hojtar om dem, de har dykt upp i mitt jobb och alltihop påminner mig om hur hopplöst out of touch jag måste vara. Jag visste att det var illa, men inte att det var så här illa.

Det första - bokstavligt talat det första - jag hörde om Swedish House Mafia var att de skulle göra en sista spelning och sen splittras. Just därför att det var det första så reagerade jag inte vidare starkt på det, men det visade ju sig snart att detta var en enorm händelse, oavsett hur omedveten om dess signifikans jag hade lyckats hålla mig.

Kvickt började det tjatas Swedish House Mafia snart sagt överallt och jag undrade hur så många kunde ha så starka känslor om något som - såvitt jag kunde bedöma - alldeles nyss inte hade existerat. Jag inser att det är jag som är udda och att de här killarna (om de nu bara är killar men det har jag nånstans fått för mig) var stora redan innan de skulle gå under, men för mig känns det som med Seinfeld som jag hörde talas om ungefär samtidigt som sista avsnittet skulle gå och en massa människor som aldrig förr nämnt programmet började undra hur de skulle klara sig utan det.

Jag fattar även varför jag är udda här, för housemusik är ungefär så långt från min smak som det är möjligt att ta sig och emedan jag inte faktiskt lyssnat på någon låt av just dem har jag svårt att tänka mig att det skulle slita fjällen från mina ögon. Det jag däremot inte fattar är hur de plötsligt kan vara så mainstream.

Jag menar, jag är inte den som stör verkligheten så länge den inte stör mig men till och med jag har ögonen öppna när jag går omkring. Swedish House Mafia var säkert stora på sin scen men om de var så stora ute bland resten av oss som de är nu så är jag betydligt blindare än jag trodde. Så hur kommer det sig att de plötsligt sätter sig ner mitt i det offentliga rummet? Man får väl bara uppmärksamhet för sitt uppbrott om man hade lite uppmärksamhet innan?

Det är väl jag. Det brukar det vara.

3 kommentarer:

Dennis sa...

Aftonbladets fel. De lever mycket av att haussa upp sikt som av någon konstig anledning är populärt utomlands. Personer som inte kan tänka själva gillar sedan fenomenet. Exakt samma sak med Lindsay Lohan, twilight, Gustaf Skarsgård och hel radda annan sikt.

Patrik sa...

Så de var inte så här stora innan de skulle splittras?

Björn B sa...

De var mycket stora utomlands redan tidigare men eftersom du inte läser ibizas lokaltidning får man anta, utan mest konsumerar svensk och kanske även internationell nyhetsmedia så är det inte alls konstigt att du inte känner till dem förens nu.