Det är sånt här man tänker på när man äter frukost till Lyxfällan

Jag är väldigt svag för självförbättring. Biggest Loser, Du är vad du äter, Lyxfällan, det är gött alltihop. Och det är det senare programmet som har fått mig att fundera, för det är mycket jag inte förstår med det. Hur hamnar man - egentligen - i den situationen?

Jag menar inte "hur kan man låna och spendera pengar man inte har och hur kan man låta det gå så långt" och så vidare, för dummare saker än så kan jag begripa. Människan har diverse designfel och ett av dem är den ständiga kortsiktigheten, den här förmågan att sätta saker åt sidan som om de försvinner om man inte tänker på dem. Det har inte hänt mig men jag fattar hur det händer. Det börjar med något litet, gränserna flyttas och så sitter man i ett hål.

Men det är en del jag inte förstår. Till att börja med: jag tror inte jag vet särskilt mycket mer än de som är med i Lyxfällan. Jag vet till exempel inte exakt hur illa det är att hamna hos kronofogden, eller exakt hur jävligt livet blir när man har en betalningsanmärkning, eller ens hur man blir av med en sån. Jag ger bara typ 80-20-odds på att det alls går. Jag har ingen koll på hur långt det ska gå innan man blir vräkt, och då har jag ändå som vicevärd-in-training varit med på en vräkning, eller vad man gör efter att man blivit vräkt.

Jag har ingen budget. Jag skulle nog kunna spotta upp hyggliga gissningar om jag vore tvungen att fylla en sån där tavla de sätter upp i början av varje avsnitt, men jag skulle behöva räkna i huvudet för att komma fram till, till exempel, hur mycket jag betalar för lån varje månad. Jag är tvungen att tänka efter ett par sekunder för att få fram hur mycket jag får ut i lön och det är på en tusing när. Jag vet vad min hyra är, cirkus, men resten av kategorierna skulle jag behöva gissa en del på.

Men orsaken till att jag inte vet de här sakerna är att jag aldrig har behövt veta det. Jag betalar mina räkningar, jag köper min mat, och jag överlever. När en månad är tight märker jag det genom att jag behöver ta från sparkontot och då sätter jag tillbaka de pengarna när nästa lön kommer. När jag har gott om pengar en månad sätter jag in det som är över på sparkontot. Det går mig inte förbi. Jag har faktiskt varit hos inkasso en gång och jag begriper fortfarande inte hur jag missade räkning och påminnelser men det är det värsta jag har gjort på området.

Men de här människorna kan gå back femtusen, tiotusen, femtontusen, eller mångdubbla den summan varje månad, tydligen utan att märka det. Om jag gick back femtusen i månaden skulle det märkas väldigt fort och efter kort tid skulle det vara omöjligt att fortsätta gå back femtusen i månaden. Hur mycket sparade de ihop innan de började backa, egentligen? Och hur kan det vara okänt för dem? Kan man verkligen låna om och om igen, så mycket att man inte märker att man blir tusentals kronor fattigare varje gång kalendern vänder sida?

Och när man är där, hur kommer det sig att man fortfarande inte vet nåt av det där jag listade ovan? När det börjar luta mot kronofogde och betalningsanmärkning och vräkning, är det inte då man åtminstone sätter sig framför Google i ett par minuter? Okej, det är väl samma människofel igen, men här går nog min förståelsegräns.

Framför allt: hur är det rent fysiskt möjligt att sjunka så djupt? Ens om man försöker? Kalla mig naiv, men jag inbillade mig att den där kreditupplysningen som görs så fort man hickar hade en funktion. Är inte den till för att hindra just sånt här? När man tar sitt fyrtionde lån (no jokes, en av dem hade lån och krediter på 43 olika ställen), ska inte det stället se de tidigare trettionio kreditupplysningarna, hosta lite förläget, och säga nej?

Tydligen inte. Jag räknar med att det finns någon insikt jag inte har nått än, ungefär som när jag slutligen begrep hur USA:s fastighetskris uppstod. Vem tjänade på att lura på folk en massa usla lån de inte hade råd att betala? Det gör man väl inget flis på? Sanningen var förstås att skurkarna i sammanhanget lurade på folk en massa usla lån som de hoppades att de - nätt och jämnt - skulle ha råd att betala. Slutresultatet blev en krasch, men alla hade hellre sett att det bara puttrade vidare och pengarna fortsatte flöda in. Det är antagligen något liknande på gång här.