Säg emot tidigare

I nionde klass skulle alla hålla ett längre föredrag och eftersom mina intressen gled mot vetandets utkanter talade jag om Loch Ness-monstret. Föredraget var säkert bra; dess huvudsakliga problem var att det mesta jag sa var lögn.

Det visste jag förstås inte om. Jag hade tagit alltihop från böcker som såg proffsiga och bra ut. Tanken att det fanns böcker - riktiga böcker som fanns på bibliotek - som pratade strunt hade inte fallit mig in. Det skulle ju inte tillåtas i ett välordnat samhälle.

När man på gymnasiet skulle börja med källkritik minns jag det som ett elände. Det var ju mycket besvärligare att utvärdera värdet hos en källa än att bara skriva ner det den sa. Jag vet inte när jag kopplade att källkritik är det viktigaste man kan pyssla med i de mjukare vetenskaperna; insikten fanns där när jag kom till universitetet så ljuset måste ha gått upp någon gång under gymnasiet.

Det ljuset går inte upp för alla. Jag hade tur, men jag borde inte ha behövt ha tur. Jag borde ha fått lära mig detta på ett mycket tidigare stadium. Långt innan jag ställde mig upp framför klassen för att prata om en varelse som, såvitt vi vet, inte existerar. Någon borde ha sagt emot när jag pratade skit.

Då hade jag aldrig läst en bok om mysterier och underverk och hittat på en förklarande hypotes som involverade undermedveten psykokinesi. Jag hade förstått att den boken förmodligen vred på en hel del fakta och vinklade så mycket det gick. Kanske av kommersiella skäl, kanske av ärlig okunskap. Jag har senare kollat upp mycket av det jag läste i den boken och det finns alltid mer att säga än författarna berättade, men det begrep jag inte när jag var nio.

Barn måste lära sig ifrågasätta. Om den lärdomen inte kommer förrän i de övre tonåren kanske den aldrig slår rot. Vid det laget har man redan skaffat sig en världsbild även om den i och för sig modifieras med tiden. Om man inte vet hur man skiljer mellan bra källor och dåliga källor har man ingen anledning att tro på läkare i stället för slumpade kändisar som påstår att vaccin orsakar autism, och det är mycket lätt att välja de källor som säger det man råkar gilla i stället för dem som säger det som är sant.

Källkritik, hur träigt det än kan verka, är något av det viktigaste en ung hjärna kan lära sig. Gymnasiet är alldeles för sent för att börja med det. Redan på lågstadiet borde det föras in långsamt, kanske genom demonstrationer som visar att horoskop är trams (det är inte svårt att lägga det på en nivå som sjuåringar hänger med på) eller genom att ha en trollkarl som visar hur han gör sina tricks. Bara man får lära sig att det finns sånt man kan lita på och sånt man inte kan lita på och det är livsviktigt att kunna se skillnad på dem.