Uppsamlingsheat

Ibland dyker det upp tankar som jag vill skriva ner men som inte ensamma fyller ett helt blogginlägg. Här kommer några stycken.

Den här "jag kommer att tro på hur kul jogging är så fort jag ser en leende joggare"-grejen: häng med mig ut någon gång. I dag sprang jag två och en halv mil i snö och log fan hela tiden. Visst, det hjälper när Freddie sjunger These Are The Days Of Our Lives, men jag ler utan musik också, bara det går bra.

Faktum är att om det känns något annat än fantastiskt så är det för att det går dåligt, förmodligen utan att jag fattar varför. För att inte tala om endorfinkicken som kommer när man gett allt i två timmar, suttit ner och ätit frukost, och sen reser sig och känner världens bästa smärta i benen. Extas. Så låt bli att springa för all del men inbilla er inte att det är något annat än härligt. För det mesta. Och till och med när det är jävligt och man kört hårda intervaller tills nerverna skriker om nåd så känns det skönt efteråt.

En journalist har gripits eftersom han tweetade om profeten Muhammed (jag sa "profeten" så att ni inte trodde att det var Muhammed som gör pizza; han sköter förmodligen om sin rättsskipning själv). Vad var det för hattext han producerat?

I have loved things about you and I have hated things about you and there is a lot I don't understand about you … I will not pray for you.

Allvarligt talat, de här människorna tror att de har allsmäktige Gud på sin sida och så är de så här förbannat tunnhudade? Vad är de så fruktansvärt rädda för? Tror de inte att Allah och Muhammed har bättre saker för sig än att oroa sig över menlösa tweets? Tydligen inte, eftersom 13000 tycker att journalisten i fråga ska avrättas. Fin värld ni vill ha, grabbar.

Whitney Houston är död. Jag har inte sett något om dödsorsak men det är väl ingen högoddsare att det hade att göra med vad hon gillade att stoppa i sig. Så efter att ha haft Whitneyhyllningsdag på Spotify har jag funderat på två saker:

1. Hela Whitneys familj sjöng, typ. Dionne Warwick är hennes kusin, och så vidare. Är det så att talang är ärftligt eller är det bara om man vuxit upp med en massa sångare som man får för sig att det är en rimlig karriär att sikta på? Det är så klart en kombination, men ändå. Varför är det så sällan nån som kommer helt utifrån och blir stor? Nepotism? Sånggenens sällsynthet och recessiva natur?

2. Varför börjar alla kändisar knarka? Visst, de blir väl bjudna mer än vi andra, men det måste vara mer än så. Just i Whitneys fall hade väl Bobby Brown med saken att göra, men det finns ju inte en kändis med pulverfria näsborrar. Jag tror personligen att om man aktivt söker berömmelse har man problem till att börja med.