Skräckfilm och sverigedemokrater

Som ni förmodligen hört - många många gånger de senaste dagarna - får skräckfilmsförsäljaren Roland Hånell inte vara bankkund eftersom bankerna har problem med hans sortiment, och han tvingas därför lägga ner verksamheten. Den sedvanliga slacktiviststormen fyller bankernas Facebooksidor och Twitterflöden, för det är där saker händer numera. Det är för jävligt att bankerna censurerar kulturen, bankerna ska inte bestämma vad vi ska se för film, och så vidare.

Det håller jag förstås med om. Det här är i praktiken censur utförd av kommersiella företag, och det är definitivt för jävligt. Jag tycker inte att banker borde få lov att neka någon betaltjänster av annan anledning än brottslighet eller misskötsel.

Men det tyckte jag även när SEB nekade Sverigedemokraterna konto. Jag tycker faktiskt det är betydligt allvarligare när det gäller ett politiskt parti och saken gäller dess åsikter och partiprogram, när en bank blandar sig i den demokratiska processen. Ändå minns jag ingen storm den gången, och jag tror inte att det bara var för att det 2005 varken fanns Facebook eller Twitter.

Det var förstås för att vi inte tycker om Sverigedemokraterna, men vi tycker - mer eller mindre reflexmässigt - att ingen auktoritet ska blanda sig i vilka filmer vi ser. Så länge de inte råkar vara pronazistiska eller rekryteringsfilmer från NAMBLA. Om det var sånt Roland Hånell sålde tror jag inte vi skulle se särskilt mycket tjafsande om yttrandefrihet och tryckfrihet och censur och åsiktsförtryck.

Och det hade kunnat vara okej. Alfons, 23, kanske tycker att bankerna ska agera utifrån Alfons egna personliga preferenser och åsikter. Att de ska neka människor han tycker illa om men släppa in människor han gillar. Fint, fritt land och allt. Men då ska han inte påstå att han är något slags frihetens förkämpe och censurens outtröttlige motståndare. Det visar man genom att stå upp och kämpa när det är ens fiender som är offren.

Jag skulle vilja se den här stormen när Nazistiska Pedofilsällskapet Kvinnohatarna inte får vara bankkunder. Det är då jag skulle vilja se alla de här korsriddarna skriva sig svettiga om hur bankerna inte ska censurera eller blanda sig i politiken eller ha några åsikter om sina kunder alls bortom huruvida de kan betala sina räkningar. Det kommer förstås aldrig att hända. Snarare kommer de den dagen att hylla bankerna för deras civilkurage och rättrådiga moraliska kompass, och jag kommer att hyckelkräkas igen.