Ursäkter för otrohet

De här otrohetssajterna som det tjafsats en del om har alltid suttit som en tagg i tassen på mig, men i går läste jag 1) att en av dem gjort en undersökning bland medlemmarna och kommit fram till att de är vidriga hycklare som gärna är otrogna själva trots att de både inser att partnern skulle bli ledsen och själva skulle bli ledsna om partnern vore otrogen och 2) den här texten från Dominika Peczynski som chefar över Sverigedelen av den samma.

Jag hoppas att det här bara är ett försök att göra folk upprörda och därmed få mer uppmärksamhet kring verksamheten. Jag hoppas att hon själv inser hur bottenlöst korkat det hon skrivit är. I korthet hoppas jag att hon kör en stor bluff som jag härmed går på.

Hon drar fram en massa ursäkter för otrohet. Jag kan inte komma på en enda jag skulle komma med eller acceptera, åtminstone inte när det gäller den här formen av otrohet där man planerar och genomför det. Enstaka misstag - visst, det kan hända. Otrohet med berått mod - nej. Det finns så många bättre lösningar att det aldrig ska behöva gå dit.

Jag har kontakt med många av våra medlemmar och man kan väl säga så här – i majoriteten av fallen har de tagit till otroheten som en sista desperat åtgärd för att inte helt deppa ihop över att deras man eller fru behandlar dem illa, på ett eller annat sätt.

Då går man därifrån. Är man inte lycklig i förhållandet så antingen arbetar man på det eller så lämnar man det. Det är de två vettiga alternativen som finns.

Varför ska det bara vara upp till den som är otrogen att ta ansvar för relationen?

Det är det inte, men den som är otrogen väljer att inte ta ansvar för relationen eller för något alls förutom sin egen omedelbara tillfredsställelse.

Ska inte frun som vägrar ligga med sin karl ta sitt ansvar, skilja sig och träffa någon hon vill ligga med? Ska inte gubben som påpekar att frugan borde gå ner i vikt ta tjuren vid hornen, dumpa frugan och skaffa sig en smal tjej?

Jo, det ska de. I stället för att vara otrogna. Och deras partners ska lämna dem i stället för att vara otrogna.

En person som känner sig älskad, sedd, bekräftad behöver inte vara otrogen. Däremot kan den personen över tiden ha fått så dåligt självförtroende att hon/han helt enkelt inte vågar skilja sig.

Man har så dåligt självförtroende att man inte vågar skilja sig men man känner sig tuff nog att kasta ut sig på otrohetsmarknaden? Om det rör sig om rädsla för fysisk misshandel: om man inte vågar skilja sig, hur i helvete vågar man vara otrogen?

Det är dessutom inte så jäkla lätt att bara skiljas när man är över en viss ålder, har barn, äger en massa saker tillsammans, har en gemensam umgängeskrets, inte har någonstans att ta vägen om man skulle flytta från det gemensamma boendet.

Allt det där går att lösa. Ålder är över huvud taget inte ett hinder, barn är den sämsta ursäkten någonsin då de inte mår bättre av att ha föräldrar som lever tillsammans men inte tycker om varandra, och saker/vänner/bostad... allvarligt talat, man vill ha kvar det praktiska och sociala men arbeta på att förstöra det emotionella? Hur kan detta någonsin låta vettigt?

Jag levde i ett förhållande som hade gått riktigt åt helvete och vi kände oss som om vi satt fast och inte kunde komma ifrån lägenheten vi delade, men något riktigt märkligt hände. När vi väl gjorde slut och bestämde oss för att vara vuxna så var det plötsligt inte ett problem alls. Nej, vi hade inga barn men ingen tror på riktigt att det är bättre att stanna ihop för barnens skull när kärleken är borta. Det är bara en bekväm ursäkt som låter en känna sig altruistisk när man i själva verket bara vill slippa känna sig skyldig.

När man har problem på den här nivån så pratar man om dem, eller gör slut. Man smyger inte. Det är respektlöst, det är elakt, det är oförsvarbart. Ta upp det med partnern, prata om det, och om det är hopplöst, gör slut.

Så här kommer ännu ett budskap till min framtida flickvän om hon nånsin sätter sig och arkivknarkar min blogg: innan tanken på otrohet dyker upp, prata med mig. Vad det än är för problem, prata med mig. Även om det är "jag kan inte ha sex med samma människa resten av livet" eller till och med "jag är så sjukt tänd på XXX att jag fan inte vet vad jag ska göra", prata med mig. Jag lovar inte att svaret är "gå och sätt på XXX", men ge mig i alla fall en chans.

TILLÄGG NÅN TIMME SENARE: Jag kan inte heller låta bli att undra vad Peczynski och hennes medlemmar har för långsiktig plan. Otrogen resten av livet och hoppas på att det aldrig upptäcks?