En hundsaga

När jag var liten och långt upp i tonåren var jag paniskt rädd för hundar. Jag vet inte varför; jag har motsägelsefulla minnen. Hur som helst botades det med ett klassiskt exempel på symptomorienterad terapi, som också råkar vara en hygglig historia. And I'm all about that.

Nån gång kring mitten av nittiotalet klev jag in på Eslövs pågatågstation för att åka till Lund. Jag var en god stund för tidig och letade efter en bänk. Den enda lediga sittplatsen var bredvid en kille som bredvid sig hade en hund. Men hey, man ska ju kunna betvinga sina reflexer, han höll ju koll på hunden, och han skulle dessutom befinna sig mellan mig och hunden, så jag satte mig där.

När jag hade suttit där en liten stund upptäckte jag att hunden visserligen bar halsband, men inget koppel. Jag höll mig kvar för hunden hade ju suttit stilla hela tiden och visade inga tecken på att planera en strupextraktion. Men när tåget kom reste sig killen och hunden oberoende av varandra och gick på tåget genom olika dörrar och jag insåg att de inte hade ett dugg med varandra att göra.

Under tågresan sprang hunden fram och tillbaka och visade inget intresse för en enda människa ombord. Vid det här laget rann rädslan bort och ersattes av nyfikenhet. När tåget anlände till Lund skulle hunden tydligen också gå av där, så jag hängde på den. Den gick nerför en trappa, längs en kulvert, uppför en trappa, och där uppe stod en äldre man och väntade på den tillsammans med en yngre kvinna. Hunden gick fram till honom, han satte på ett koppel, och de gick sin väg. Det är en av mitt livs stora sorger att jag bara lät dem gå.

Jag menar, jag förstår att det går att träna en hund till att åka tåg själv. Det är förmodligen inte ens ett särskilt knepigt trick med tanke på allt annat man kan få hundar till, och om Skinner fick duvor att bowla så är det ju inte mycket som är omöjligt.

Det jag inte förstår är varför man gör det. Vem har en hund som så ofta behöver åka på egna utflykter att det är lönt att lära den göra det på egen hand? Och var hade hunden varit? Hälsat på släktingar? Chillat med polarna i Eslöv?

Efter det var min hundskräck hur som helst som bortblåst. Jag antar att det inte gick att vara rädd för en fredlig varelse som fattade hur tåg fungerar bättre än en del människor jag känner. I stället blev jag sjukligt rädd för bläckfiskar och sjukhus. Som jag sa: klassisk symptomorienterad terapi.