När det begav sig läste jag Patrik Lundbergs krönika som fick Fazer att byta förpackning på Kinapuffarna och jag har smått följt debatter, ramaskri och bloggslagsmål i frågan. Lundberg själv ångrar nog att han nånsin nämnde de förbannade Kinapuffarna för hans poäng var fan så mycket mer vidsträckt och allmängiltig än så, men jag tycker faktiskt att det var ett utmärkt exempel som borde belysas och det är bara synd att debatten råkade tappa allt innehåll förutom godispåsarna.
Jag har nämligen gått förbi de där Kinapuffarna flera gånger i veckan och inte ägnat en tanke åt asiatkarikatyren som prydde påsen. Jag la märke till Fazers lakritsnegress och jag minns tydligt min barndoms godissnören där varje smak hade en egen förpackning; på en påse fanns en cowboy med lasso, på en annan en Tarzanfigur som svingade sig i en lian, och på en tredje - jag har inte lyckats hitta en bild så ni får nöja er med min blodsed - fanns en indianflicka som glatt log fast hon var bunden. Ja, en bunden indianflicka på en godisförpackning. Det är vad vi i branschen kallar för "inte okej".
Allt detta har jag noterat, men Kinapuffarna var så osynliga för mig att jag var tvungen att leta upp en bild innan jag trodde på Lundberg. Men där var den, precis som han beskrev den, och det ledde mig till en gammal undersökning om vilka grupper i Sverige som kände sig mest utsatta för rasism. Asiatiska män toppade listan och det fick mig att genast avfärda resultatet, för vem är rasist mot asiatiska män? Nej, det måste vara att de är ena känsliga satar allihop som bara letar efter saker att stötas av.
Eller så kanske det är så att jag missade den rasismen av samma anledning som fiskar inte har ett ord för vatten. När något finns överallt och är ouppmärksammat så försvinner det i bakgrundsbruset för alla som inte själva påverkas av det. Den rasism jag hörde och märkte riktades mot jugoslaver och araber för den fanns på agendan och debatterades. Rasismen mot asiater var det ingen som gick till riksdagsval på, så jag trodde inte att den fanns.
Och när nu Lundberg drog fram den så blev det explosion. Den imaginära PK-maffian beskylldes för allt möjligt ont, förnuftsbefriade aforismer smeds och hojtades, och kinapuffspåsen försvarades som om den innehöll svenskhetens själva essens. Man kan fråga sig varför. Hur kan det i något rimligt universum vara viktigare för någon att ha kvar den förbannade parodikinesen på påsen än det är för någon annan att bli av med den? Vad är det för besynnerlig människa som sätter sitt intresse av en viss godisförpackning över andra människors intresse av att slippa bli sårade?
Förmodligen samma typ av människa som en gammal bekant till mig; jag har känt honom i tio år och alltid trott att han var ett soft laid-back pothead tills jag läste hans Facebookuppdateringar och upptäckte att han hyste en Sverigedemokrat som nu hävdar att han känner sig sårad av bilden på Kalles kaviar. Den dag han lever som minoritet i en kultur där det är kutym att karikera vita män som överdrivet glada, gulhåriga pojkar med vit skjorta, då ska jag fundera på att tro honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar